Idag har jag börjat dagen på bästa sätt. Vaknade klockan sju och insåg att jag hade fridag vilket ledde till ytterligare lite sömn och uppgång klockan nio. Frukosten inmundigade jag under tiden som jag läste tidningen. Frukostarna är inte så spännande för tillfället då jag varken dricker kaffe eller äter bröd. Så idag blev det råggröt och en banan, exotiskt...

Vid halv 12 drog jag mig ner till Onyx och bytte om. Ett pass bland diverse styrkemaskiner väntade. Började med uppvärmning på roddmaskinen innan styrkan satte igång. Det gick riktigt bra och jag kände mig stark för en gångs skull. Benen, rygen och bröstet fick sig en omgång som hette duga. Jag svettades och flåsade, snarare stönade, så det stod härliga till och det kändes skönt att vara näst intill ensam i lokalen. Efter genomfört pass, på en timma, bytte jag om och mötte därefter frugan utanför Andreas Restaurang. Vi åt gott och satt och pratade innan det var dags för henne att kila iväg till arbetet.

Precis innan jag loggade in här läste jag lite nytt i Borås Tidning. Det annars på dagtid lugna Borås hade drabbtas av ett rån. Mitt i lunchen rånades en klockaffär mitt på Stora Torget. Troligtvis var det samtidigt paus i en pågående rättegång mot en jag vill bli Bandidos anhängare. Tur för rånarna att de till rättegången beordrade poliserna troligen var på lunch annaras hade de legat pyrt till, Tingsrätten liger nämligen granne med den rånade klockbutiken. Som vanligt när det gäller sådana här rån kommer väl även detta att klaras upp om ett tag. Är det fler än en gärningsman börjar det alltid läcka. För i det adrenalinstinna tillstånd gärningsmännen befinner sig i efter ett rån har de svårt att inte berätta om detta "häftiga" för någon... Det kan även vara svårt att prångla ut 20 nya och dyra klockor utan att information om denna utprångling når polisens öron.

Tjuvaheder förekommer inte längre. I den kriminella världen kan ingen lita på någon, alla är sig själv närmast. Sen kan de snack om sina bröder hit och dit, när det väl bränner till vill ingen bli svedd...

Först arbete mellan 06.30 och 15.00 och därefter fysisk träning i en timma 45 minuter. Det är vad min dag har präglats av idag. Själva arbetsdagen var mycket lugn och det märktes att de flesta var hemma och vilade upp sig efter helgens påskfirande med äggätning hos gammelmormor, försök till tända påskbrasan, sillanubbe och utochdansaaktivitet...

Desto jobbigare blev den fysiska aktiviteten. Det blev, mot bättre vetande, innebandy i ett hårt och intensivt tempo. Svetten sprutade liksom adrenalinet och jag kämpade och slet allt vad jag var värd. Detta hjälpte dock inte så värst mycket utan förlusterna radade upp sig i en prydlig rad. Med tanke på min tidigare bristning i vaden, som under förra veckan blivit mycket bättre, var innebandy inte det ultimata idrottsalternativet. Vid en hårdare inbromsning visade det sig att vaden inte var 100% läkt utan den gamla skadan blottades ånyo.

Igår var jag och frugan på Onyx och tränade styrketräning. Det var riktigt roligt att träna tillsammans och med tanke på att jag för tillfället inte kan springa distans är detta med styrketräning ett fullgott alternativ. Hade i och för sig även kunnat tänka mig en tur på cykeln men snön som fallit gör det hela till en mindre aktuell aktivitet för min del. När jag vaknade i morse kände jag av gårdagens styrketräning lite här och där.

Gårdagens och dagens träningar gör att jag nu har ett rörelseschema lika gymnasialt som en stelopererad gubbe på 85. Sakta tar jag mig till köket och hade jag haft någon skulle jag blivit omkörd på hallparketten av en sköldpadda.

I förrgår var jag, frugan och barnen på basket i Borås hallen. Det var en oerhört spännande match mellan Borås Basket och Norrköping. Oturligt nog förlorade Borås, med en poäng, genom en olycklig passning när det var nio sekunder kvar. Efter den snöpliga förslusten stod jag kvar länge på läktaren och fattade ingenting. Borås hade ledningen, med 15 sekunder kvar, med fyra poäng. I min basket värld fans det inget utrymme för att de skulle förlora, nej inte ens en tanke på detta fans. Publiken stod upp och ropade och klappade händerna, så med tre sekunder kvar blev det helt tyst när Norrköping oförklarligt ledde med en poäng. När jag och övriga familjen gick hem efter matchen var ingen riktigt medveten om vad det var som hände, mer än att det blev förlust. Själv kände jag bara en stor tomhet, nästan så att jag hade varit med och spelat själv. Jag kan enkelt förstå hur det kändes för spelarna både efter matchen, igår och idag. Jag tror inte de själva har förstått vad som gick fel och hur det kunde sluta på detta sättet.

Men tack Borås Basket för en fantastisk första säsong i ligan. Ni klarade av den med ett klart godkänt resultat. Med tanke på att de tre förstärkningarna, från USA och Australien, skrivit på även för nästa år hoppas jag att även de flesta svenska spelarna kontrakteras så att vi till hösten åter får glädjas av ert positiva spel...

Jag vill dock inte undanhålla en liten sak som hände i halvtidspausen. Det var dragning på matchprogrammen, där jag köpt ett, och helt plötsligt ropades mitt nummer upp i högtalaren. Det var bara att stega ner till planen tillsammans med tre andra, en 16 åring och två sjuåringar, för att kämpa om första priset: en svart matta, som min fru gärna ville ha. Alla fick tre skottförsök på sig och jag lyckades damma av ringrosten med de två första skotten varpå jag satte det tredja och blev en matta rikare. Gissa om frugan blev glad och stolt...

Själv blev jag jätte sugen på att lira lite basket igen och på ryktesvägar har jag hört att de troligen startar upp ett gubbalag till hösten. Jag vill vara med!!!

Vaknade idag av att telefonen ringde, och hade inte en aning om var jag var. Som tur var så var det frugan som svarade i andra ändan vilket gjorde att jag sakta men säkert lyckades orientera mig i tid och rum. Anledningen till mitt något snurriga tillstånd var att det under helgen varit mycket jobb och lite sova. Har haft att göra hela tiden på jobbet, och förutom de ordinarie händelserna hade jag ett försvinnande, två dödsfall och två bränder att sätta tänderna i. Mycket skriva blev det men resultatet blev riktigt bra. Naturligtvis hade jag hjälp av duktiga medarbetare, för ensam är inte alltid stark.

Det mykna jobbandet visade sig naturligtvis även i träningsmängden, som blev ringa. Styrketränade lite i lördags och spelade, mot bättre vetande, innebandy igår. Ibland är jag bra korkad. Här har jag tagit det lugnt med löpningen i en vecka och så spelar jag innebandy det första jag gör, bara för att det saknades en gubbe. Vad hände? Jo naturligtvis nöp det till i min högra vad igen och började smärta lite grann. Osmart? Jajemän...

När jag vaknade till idag hade jag dock inge smärtor i vaden och tänkte en liten runda kan ju aldrig skada. Tittade ut och såg att det snöade utav bara den och bestämde mig för en kortis löpning. På med grejerna och ut och pulsa snö i 35 minuter. Det gick riktigt bra. Kort och långsamt så att blodet fick strömma igenom vaden. Efteråt var det något stelt, men det gjorde inte ont. Så nu har jag bestämt mig för att köra sakta men säkert och ingen innebandy. Måste ta det lite försiktigt för om fyra veckor är jag i Portugal på träningsläger. Jabadabadoooooo...

I går kväll var jag riktigt redig. Jag fick i mig tre tårtbitar och inte var de små heller. Vad gott det var att få frossa på det sättet, och jag blev inte illamående heller.

Jag har fortfarande ont i i min vad så det blir nog till att hålla upp med löpandet i en vecka till. Bättre att vänta lite längre så det blir riktigt bra, jag vill så gärna vara helt ok när vi, jag och frugan, åker till Portugal om fyra veckor till Springtime Training Camp. Träningen blir tack vare skadan lite annorlunda än jag tänkt mig. Kanske lite bra också då jag har lätt för att fastna i det som funkar, löpning, och därför skjuter det andra framför mig, som cykeln och somningen. Så inget ont som inte har något gott med sig.

Idag blev det ett 60 minuterspass på Onyx. Uppvärmning, styrketräning och nedvarvning. Kändes kanon men var mycket jobbigt. Jag kör ett träningsprogram som en arbetskompis gjort åt mig. Det går ut på att jag kör sjuor fyra gånger efter varandra. Jag börjar tungt sen blir det lättare vikter för varje ny gång. De sista sju, med den lättaste vikten, blir tack vare detta mycket slitsamma. Känner dock att det ger en hårdhet i musklerna samt att jag får en ökad uthållighet, så programmet passar mig perfekt.

Nu har jag sovit en stund och sitter och äter samtidigt som jag skriver. Jobbet väntar och jag kör från 21 till 07. Träning i morgon, nä det blir nog vila men man vet aldrig...

Den lilla goda nyheten. Jag tog mig till badhuset, efter att ha arbetat dagpass, och simmade 1500 meter. Kanon må jag säga. Var väl ingen virituos i vattnet men slet mig fram kakelplatta för kakelplatta och till slut hade jag klarat av mina 60 längder.

Den stora goda nyheten. Min dotter, Paulina, klarade sin uppkörning och har fått körkort. GRATTIS!!!!!!

Klockan 18.30, om ca 11 minuter, kommer hon och mina föräldrar hit på lite firarfika. Det blir en tio personers grön marsipantårta... Paulina skall även få en liten present från mig och frugan. FIRA!!!

(Jag skall äta så jag mår lite illa:-)

Då var första passet på Onyx genomfört. Körde ett styrkepass på en timma där benen och ryggen fick veta att de levde. Det var riktigt trevligt att träna på Onyx. Inte mycket folk så här mitt på dagen så jag fick gå och skrota i min egen takt. Det rådde god ordning i lokalerna  och det var rent och snyggt. Så det kommer att bli en vana att gå dit...

I övrigt är det lugnt just nu. Vaden är fortfarande öm men det blir bättre för var dag som går. Målet med 18 löptimmar i mars går dock åt h--vete, men det gör inget så länge det funkar med att cykla. Tänkte även försöka simma ett pass i morgon, men det har jag tänkt förr så vi får se hur det blir med det. När jag väl ligger i bassängen och har kört några längder vet jag ju med mig att jag tycker det är både skönt och ibland till och med lite roligt.

Idag är sista fridagen innan jobbet kör igång igen. Känner mig lite slö efter alla fridagar så det skall bli kul att komma igång. Arbetar dag imorgon sen är det två nätter, fredag - lördag, och avslutningsvis söndag kväll. Jag skall försöka, som jag skrev innan, att simma i morgon men även ta en tur på cykeln på fredag. Jag gillar att köra ett längre pass samma dag som jag skall göra första natten. Det är lättare att sova ett par timmar, inför nattpasset, om jag har tränat länge och därefter ätit en god bit mat. Att då få krypa ner mellan lakanen är riktigt skönt...

På söndag har vi fys i början på kvällspasset, men då är jag inte så där jätte mycket på topp. Jag kommer isäng, efter lördagnatten, vid 07.30 och går upp vid 14.00 då jag äter någon form av frukost. Efter det är det dags att packa väskan och ge sig iväg för fysen börjar 15.30 De gånger vi spelar innebandy är vi så dåliga att det mest blir en form av flippespel med innebandyboll.

Sprang ett 60 minuters pass med naturliga intervaller i fredags, vilket kändes mycket bra. Kroppen svarade på tempoökningarna och jag kände mig stark. I söndags gav jag mig ut på en 90 minuters sväng. Det hela började kanonbra, men när jag var så långt bort jag skulle vara, mitt inne i ingenstans, värkte det helt utan förvarning till i min högra vad. Jag försökte trixa lite med löpsteget och löpstilen men värken vägrade gå över och började sakteliga bli till smärta. Smärtan kom och höll i sig ända till dess jag i ösregnet nådde hemmets trygga vrå. Vad sur jag var, både invärtes och utvärtes. Här hade jag satt ett nytt personligt rekord gällande löptid under en vecka (Hamnade på fem timmar åtta minuter.) och så sket det sig genom att jag fick en bristning i min högra vad. Dystert, ja då hela söndag kväll.

Efter en härlig vilodag i går, måndag, kände jag mig laddad för nya bravader idag. Löpning var av naturlgia skäl helt uteslutet, men att cykla var inga problem. Med fyllda vattenflaskor och en energikaka i fickan gav jag mig ut på min mountainbike. Tog det lugnt, då det var ett tag sedan jag cyklade, och kom snart in i ett skönt tempo. Hade för först gången min nyinköpta mobiltelefon, denna djävulska stress uppfinning, med mig inställd på radio. Vad skönt det var att cykla genom ett härligt landskap och lysna på skvalet från radion. Tiden gick hur fort som helst och efter tre timmar i sadeln var jag åter hemma. Hade inga känningar under hela tiden i vaden och faktiskt kände jag mig helnöjd med min insats. Jag har ju faktiskt haft svårt att motivera mig till att komma ut och cykla. Så inget ont som inte har något gott med sig: Tack vaden.

Skrev idag även in mig på Onyx, ett gym här i staden. Känner att det är lättare att gå dit än till jobbet för att träna styrka, på jobbet är jag så mycket ändå. Så nu skall jag få bättre reda på mitt styrketränande. Nu är det bara ett hinder kvar att bestiga gällande mitt kommande triathlonliv, simningen. Jag gör som Stig Helmer, jag rabblar ett mantra "Jag är inte rädd jag kan simma"...