Anledningen till det uteblivna skrivandet är att min dator där hemma vägrar att öppna upp och låta mig komma in. Efter det att jag kom hem från semestern i portugal har denna dator blivit segare och segare. till slut vägrade den göra något alls, så där sitter jag och tittar på en svart skärm med huvudet fullt av skrivämnen...

Min enda datorkontakt är nu via jobbdatorn, och den kan jag inte använda i den utsträckning jag skulle behöva. Jobbet i första hand...

Nu när jag ändå är inne skall jag snabbt berätta att träningen går kanon bra. Förra helgen körde jag en multisport tävling i Trollhättan på lördagen, och var igång 7 timmar 45 minuter. På söndagen sprang jag ett terränglopp över 21 km i Borås, Linnémarschen, på strax under två timmar. Veckan som gick avverkade jag ca 5 mils löpning och idag har jag tagit en tur på ca timman. Turen idag gick ut på att vänja ryggen vid att ha med en ryggsäck på ca 5 kg. Detta för att förbereda mig för en terrängmarathon nu på lördag uppe i Bohuslän där man skall vara självförsörjande under loppet.

Kroppen mår bra och är stark, men jobbet är i nuläget mycket tråkigt...

Solen skiner, fåglarna kvittrar och människor skrattar överallt. I detta läget är det tråkigt att känna sig tillbakadragen och kraftlös. Tröttheten sveper om mig som en blöt filt och jag kan inte kasta den av mig. Hela min dag har vairit seg och timmarna på jobbet var enormt långa idag. Ändå känner jag långt inne att människor tinar upp och naturen vaknar till liv. Träden knoppas och slår ut och jag ser, från polisbilen, hela hav av vitsippor som breder ut sig i vår underbara natur. Naturen ger mig en lektion i att det finns liv efter död, eller...

När jag inte är på topp är det skönt att ha en förstående och positiv hustru som låter mig vara ifred och som ger mig en go kram då och då. Det är även härligt att ha en dotter som lovar mig kramar nästa gång vi ses. Att jag får ha en förstående och trygg familj runt mig gör att jag inte behöver känna pressen att alltid vara den starke, vi hjälps åt. Samtidigt som jag skriver detta inser jag hur rätt jag har och hur lyckligt lottad jag kan känna mig. För visst skall väl livet gå ut på att vara lycklig.

Jag förundras över hur bloggen ibland kan få mig att må så mycket bättre efter det att jag skrivit några rader. När jag började idag var jag lite nere, men nu känner jag mig lite lättare till sinnet lagom till att jag skall gå och lägga mig.

På tal om inget alls så köpte jag fyra böcker idag. Nu blir det lite läsning innan John Blund kommer och kastar sömnsand i mina ögon.

Idag har dagen kretsat runt begravning. Inte vilken begravning som helst utan ytterligare en polisbegravning. Det var vår chef Claes-Göran Yngwe, Bassen, som begravdes. Han dog helt utan förvarning för tre veckor sedan, min andra dag i Portugal, och blev bara 57 år. Bassen var för mig en mycket omtänksam människa och de gånge jag har haft det jobbigt i mitt polisliv har han stöttat mig. Bassen gillade att jag var rak och ärlig när han ville ha reda på vad jag tyckte om vissa idéer som han hade. Detta gjorde att vi hade ett mycket öppet klimat mellan varandra. Jag kände även att han hade förtroende för mitt polisiära kunnande och därför använde mig i de mest skiftande situationer. Jag har ännu inte riktigt förstått att han är borta för alltid, utan i min hjärna finns känslan av att han dyker upp visslandes runt hörnet, vi slänger lite verbal skit på varandra och han lämnar med ett skratt. Men det lär aldrig ske...

Begravningen var klockan 13 idag och jag var tvungen att slå ihjäl tiden fram till dess. Jag gick ner till Onyx och körde ett bra styrkepass på 65 minuter, gjorde mig i ordning och gick iväg på begravnigen. Efter denna kände jag mig tom och något nedstämd vilket gjorde att jag snörade på mig löparksorna och gav mig ut på en runda. Jag sprang till Almenäs och där tog jag mig runt en orienteringsbana innan jag sprang till polisstationen igen. Allt som allt tog denna nätta löprunda två timmar.

Nu har jag käkat, läst en mängd med papper och känner mig lite trött. Nattens vila skall bli skön...

Solen sken och det var härligt varmt ute när jag vaknade vid lunchtid idag. Efter att ha fotpatrullerat större delen av de tre kvällspass jag gjort i veckan kändes benen stela och tunga. De något klumpiga kängorna är visserligen sköna men betydligt tyngre än mina nyinköpta Saucony löparskor. Men de tunga benen till trots så gav jag mig ut på en härlig löptur i det sköna vädret. Efter en timma var jag åter hemmet och hade lite känning i mina benhinnor. Dessa har varit helt ok under tiden i Portugal men de sabla kängorna gjorde att hinnorna började värka lite lätt...

Satt under kvällen och förde in min genomförda träning på löpsidan Funbeat.se. Måste säga att jag blev mycket nöjd när jag såg vad jag presterat under min vistelse i Portugal. Första veckan var jag sjuk i tre dagar, men vecka nummer två gick riktigt bra. Fick ihop nästan 10 mils löpning under denna vecka, noga räknat blev det 9,7 mil. Jag är helnöjd med detta och lite imponerad över att benen var med mig hela tiden. Testade även att få massage på mina vader och benhinnor. Detta är något jag skall göra fler gånger. De duktiga massöserna knådade mina vader och hinnor så jag nästan var gråtfärdig (Blev faktiskt erbjuden en frotéhadduk att bita i) men efteråt var det himmelskt skönt och dagen efter flöt löpningen på hur bra som helst.

Avslutade vecka två med att på fredagen springa 25 km i bergen, upp och ner i 30 gradig värme. Det var skönt, varmt, och oerhört vackert med löpning genom stora blomhav. När jag nådde vägs ände stod löpledaren och välkomnade mig med en nyplockad och skalad apelsin. På söndagen, efter att ha vilat på lördagen, hängde jag med på ett tretimmarspass i lugnt tempo. Efter två timmar stannade vi och tog en espreco innan vi genomförde den sista timman. Efter en timmas vila, med vätske och matintag, var det dags för ett 5km lopp på stranden. Jag vet inte hur det kom sig men benen bara dansade iväg och jag genomförde det hela på 20 minuter och 51 sekunder, i lös sand. Efteråt var det helt underbart att kasta sig i och svalka sig i den kalla Atlanten.

Nyss hemkommen, för ett par dagar sedan, från ett underbart Portugal med fantastisk skön träning. Är åter igång på arbetet och det har tagit all min tid de första dagarna hemma. Förberedde inför Valborg och jobbade därefter denna underbara kväll. vilade lite första maj och sedan var det långkväll igår och en likadan idag, lördag. Så jag har inte haft tid att sitta vid datorn och skriva...

Skall snart rulla ut i kvällen och se om jag får något att pilla med. Åtekommer med rapport om min träning de senaste veckorna. Spännande faktiskt. Jag har flyttat mina gränser och presterat löpning som jag aldrig gjort tidigare. Kul!

Nästa lördag är det multisport tävling. En 7 - 8 timmartävling med orientering, mountainbike och kanot. Dessutom blir det några äventyr också.

Jag har blivit sjuk! Inte så att jag hostar, fräser, mår illa, ligger nedbäddad eller snorar ner överallt. Nej, jag har drabbats av resfeber...

Det hela började så smått igår kväll genom att jag var rastlös och hade svårt att sova. Vaknade tidigt idag, låg och vred mig och somnade till slut om en stund. Har försökt få dagen att gå genom att först kila ner till Onyx och träna styrketräning i 55 minuter. Sedan bar det av till Knalleland, gåendes, för lite titt i affärerna och en lunch. Efter det kollade jag lite fotboll på TV utan att se hela matchen, för jag började packa resväskan istället. Jag och frugan har tagit varsin resväska och enligt reshandlingarna får vi bara ha med 15 kg var plus fem kilo i handbagage. Jag packade mitt i den större väskan. Det var allt från cykelskor, hjälm, löpargrejer, simglasögon till extra kläder mm. Kände på väskan och försökte uppskatta 15 kg. Gick inte så bra utan frugan sprang iväg och lånade en badrumsvåg av grannen. Min väska vägde över 20 kg och hennes 16 kg. Det var bara att öppna väskorna och prioritera så gott det gick. Nu väger bägge våra väskor exakt 15 kg var, så nu är vi redo för att åka.

Skall bli oerhört roligt att komma iväg och enbart behöva bry sig om att träna, vila, äta och läsa böcker. Det blir spännande att träffa andra träningssugna människor från vårt avlånga land. Där lät jag nästan lite social en stund, tänk om frugan hört det. Hon anser att jag är en av de mest osociala männskor hon känner. Till viss del kan jag hålla med henne, men jag träffar så mycket människor i jobbet att det är skön att vara ensam på fritiden.

När vi är iväg skall vår hund Lady få allra bästa passning. Det blir en blandning av min dotter, min svåger, min moster samt mina föräldrar som skall skämma bort henne. Skönt att ha en bra stab runt sig när man skall iväg på resa.

Igår tränade jag spinning i 45 minuter och därefter styrketräning, benen, i 35 minuter. Idag är jag stel som en pinne och går som en gammal gubbe. På måndag är jag stark, atletisk och uthållig. (Nu tog jag allt i) Nej, nu skall jag äta upp mitt ris och kyckling, sen blir det sängen och John Blund.

Vaknade idag och kände mig så pigg och full av arbetslust att jag trodde jag låg kvar i sängen och drömde. Men icke sa nicke, jag var vaken och full av sprudlande energi. Vad göra? Jo jag gick loss på vår klädkammare som såg ut som om en handgranat briserat där. Jag röjde loss ordentligt. Fixade till hyllor, slängde gammal skit, så kallade bra att ha grejer, och fick på så sätt plats med saker som jag faktiskt använder och som i sin tur låg på en mängd ställen i lägenheten. I halvtid tog jag mig till Onyx och körde ett styrketräningspass på 65 minuter samt ett pass i trappmaskinen på 25 minuter. Skönt att åter få svettas ordentligt, efter den träningslediga dagen igår.

Efter stunden på Onyx gick jag och frugan och åt en god lunch innan jag åter körde in huvudet i klädkammaren och fixade samt trixade. Vid 18-tiden var jag klar och kände mig mycket nöjd med resultatet. En belöning var jag värd, tyckte jag, och drog på mig löparkgrejerna. Det blev en härlig löprunda på en timma i ett behagligt och nästan vårkänsloladdat väder. Tempot var något högre än brukligt och jag kände mig riktigt stark i benen, hjärtat och lungorna. Skönt att formen börjar infinna sig för på måndag bär det av till två träningsveckor i Portugal. Jag blir nästan avundsjuk på mig själv, så mycket ser jag fram mot denna resa...

Efter en god natts sömn har jag idag haft en arbets- och träningsfri dag. Tittade igenom min sida på Funbeat.se där jag samlar uppgifterna på all min träning och såg att jag tränat sju dagar på raken, och lät därför denna dag bli fri. Såg även att jag under detta år i snitt tränat åtta timmar i veckan, mellan sex och tretton timmar per vecka, sedan jag kom hem från Thailand i början på januari. Inte konstigt att jag märker en viss skillnad gällande både styrka, ork och utseende, främst magen och de så kallade kärlekshandtagen.

Har sedan det senaste numret av löptidningen Runner´s World kom ut mer och mer snöat in på Trail Running. Låter lite häftigare än längre terräng löpning. Känslan är att detta skulle kunna passa mig perfekt. Det är långt, jobbigt, fodrar lite pannben och är ett kontrollerat äventyr i Guds natur. Har därför suttit och kollat, via nätet, på kommande lopp både i Sverige och övriga världen. Så jäkla häftigt. Gjorde även en liten lista över diverse lopp i Sverige som jag skulle kunna genomföra även i år, om mina vader och knän håller. Listan blev som följer:

24 maj  Soteledens Äventyrsmarathon, Bohuslän. 42 km Trail Marathon.

12 juli  Ladonia Mountain Trophy, Mölle. 30 km tvärbrant Terränglöpning.

2 augusti  Kalmar Triathlon. 3860m sim - 180km cykel - 42km löpning.

6 september  Ö till Ö, Stockholms skärgård. Ta sig från ö till ö simmandes och på dem löpandes. Totalt 10km simning och 50km löpning.

25 oktober  Markusloppet, Lund. 50 km Trail löpning.

Drömma går ju och tusan vet om inte några av dessa kommer att genomföras. Frugan fick syn på min lista och gav mig genast sin syn på det hela, "Du är inte klok". Efter detta korta men tydliga uttalande höll jag inne med målet längre fram i tiden, om något år:

The North Face Ultra Trail, Mont-Blanc. 163km långt och med 9400 höjdmeter.

Om jag fortfarande var upprörd i morse? Ja då, men efter ett besök på jobbet och vissa garantier från chefen där käns det ändå lite hoppfullt. Våra närmsta chefer vill inte äventyra varken vår hälsa eller den goda kvallitén som vi har på det vi gör. Hur de löser det ekonomiska lägger jag mig inte i, men det skall fixa sig lovade de...