Gårdagskvällens klubbmästerskap var helt fantastiskt. Vi var 11 stycken som kom till start, varav fem av oss körde alla sträckorna och således var med i alla fyra mästerskapen. Banorna var som jag befarade backiga, blöta, leriga och längre än vad som angivits av "Ivan den förskräcklige".

Första grenen var fyra kilometer terränglöpning. Inget att säga om mer än att det inte fans ett enda slätt parti på den två kilometer långa varvbanan. Banan var även mycket blöt och lerig vilket gjorde att det var näst intill omöjligt att få till något som liknade ett frånskjut. Nerför var = livsfara, leran gjorde att man halkade omkring lite hur som helst. Detta till trots kom jag runt och var nöjd med min prestation och vid målgången blev jag försedd med en karta och oritenteringen startade.

Denna orientering var lagd i samma terräng som löpningen och var naturligtvis lika blöt och lerig. "Ivan den förskräcklige" hade dock en liten genomgång innan start där han förklarade följande om kontroll nummer åtta. "På kartan ser det ut som om kontrollen ligger i skogen. Det gör den inte för skogen blåste ner med hjälp av Gudrun och där är numera enbart ett kalhygge. Vägen som är utritad på kartan finns inte heller kvar, bara så ni vet." Kontentan av detta var att kontrollen, som på kartan såg lätt ut att hitta, låg i en sänka mitt på ett kalhygge med tillhörande surhål, risbäddar, rotvältor och mängder med skogsmaskin spår. Snacka om en nål i en höstack. När jag kom i mål och var på väg att grensla min MB-cykel ropade "Ivan den förskräcklige" på mig. Det visade sig att jag i min iver missat att orienteringen hade 10 kontroller vilket medförde att jag som bara stämplat nio gånger fick göra en tur till ut i skogen.

Väl ute på MB-cykeln kände jag att mycket sjukdom och lite träning den sista tiden satt sina spår. MB-cyklingen skulle ju bara vara 20 kilometer så det var bara att slita på. I precis varje motlut, och naturligtvis backe, kände jag hur mjölksyran sög kraften ur mina ben direkt. Cyklade dock vidare och efter en mer nogrann titt på kartan uppskattade jag cykelsträckan till en något längre bit än de utlovade 20 kilometrarna. Svårigheterna i orienteringen var dock ints så stora förutom på kontroll fem. Där hade "Ivan den förskräcklige" ritat fel på kartan vilket gjorde att karta och verklighet diffade på ca 200 meter. Med hjälp av svampplockande civilister kunde skärm nummer fem ändå hittas och jakten mot målet kunde fortsätta. Väl framme vid det hägrande målet fick jag av en trötthet liggande deltagare reda på att vi cyklat 32 kilometer. När detta konstaterades, samt att det även påpekades att kontroll fem var något fel utsatt log "Ivan den förskräcklige" ett illmarigt leende samtidigt som han bad om ursäkt.

Totalt hade jag varit ute och idrottat mig i 2 timmar och 25 minuter, och fick som belöning kaffe och bullar i målet. När jag satt och drack mitt kaffe berättades det att några av dem som enbart gjorde löpningen och orienteringen varit ute i skogen i över två timmar innan de kom i mål. I samma veva frågade "Ivan den förskräcklige": Hur skall vi göra för att fler skall vara med nästa år? Då tittade vi andra på varandra och hade svårt att hålla oss för skratt...

Placering? Inte en aning, men jag kom i mål innan det blev mörkt.

Idag har jag ledig dag, hur skönt som helst. Sov en stund på morgonen, gick ut med hunden och därefter en stabil frukost. Känner mig lite öm i musklerna efter träningen igår, men det är skönt att veta att man lever. Idag skall jag nog mest ta dagen som den kommer. Skall även ladda för klubbmästerskapet i morgon. Tre grenar blir fyra mästerskap...

Startordningen blir i morgon:

* 4 km terränglöpning

* 3 km orientering (fågelvägen)

* 20 km mountainbike orientering

Varje gren är = ett mästerskap. Den som fullföljer alla tre grenarna är även med och slåss om ett multisportmästerskap. Det kommer att bli hur kul som helst.

Vet dock om att min egen dagsform kunde vara mycket bättre, men jag har som mål att ta mig genom alla sträckorna och därmed placera mig i alla mästerskapen. Enda chansen att vinna blir väl om jag är ensam startande, men vad tråkigt det hade varit. Med tanke på vem som lagt banorna "Ivan den förskräcklige" så kommer de att vara backiga, mest uppför, leriga och mycket vattensjuka. Så frågan är, med tanke på allt regn som faller, behöver jag flytväst...

Idag har varit en bra dag. På jobbet har det flutit på och de jag arbetar med för närvarande är så entusiastiska att det är svårt att inte dras med. Har även hunnit med att träna idag. Det blev ett kombinationspass på en timma och 40 minuter innehållande spinning, styrketräning och löpning. Kände mig riktigt redig när jag var klar.

Kvällen tillbringade jag hemma hos mina föräldrar. Vi satt och pratade om ditten och datten samt en hel del om farfar. Det kändes bra och det var roligt att tillsammans tala om en man som gett mig så mycket glädje. Vi pratade även om begravningsakten och om var farfar skulle begravas. Tanken är visst att han skall kremeras och sedan skall askan spridas i en minneslund. Detta är något som jag har svårt att tänka mig...

Jag skulle hellre se att han fick en egen begravningsplats, mer personlig med sitt namn på en fin sten. En plats dit jag kan gå för att få sitta ner, prata med farfar och minnas honom. Att gå till en minneslund tycker jag känns så opersonligt och på något konstigt sätt känner jag mig besvärad. Som om man sitter bland mängder av okända människor, numera döda, och talar om personliga saker, som bara angår mig och farfar. Men beslutet ligger inte hos mig så jag får köpa läget som blir, det viktigaste är att farfar har det bra nu.

Även om jag låter en aning negativ just nu så är det ändå som så att jag har det mycket bra. När jag var hemma hos föräldrarna dök min ena syster dotter upp, Tea. Hon är så jäkla härlig, ett blont yrväder som fullkomligt flög upp i famnen på  mig när hon såg mig, jag smälte direkt. Denna lilla varelse fyller tio år på söndag och jag frågade vad hon önskar sig. Svaret hon gav gjorde mig något fundersam, men hon är en härlig tjej med en skön vilja och med modet att ha egna idéer. Hon önskade sig en STEGRÄKNARE!!! och inget annat av mig. Vad månde bliva...

Det är kväll och klockan närmar sig midnatt. Jag kom hem från jobbet för en liten stund sedan och sitter nu och äter framför datorn samtidigt som jag skriver lite. I dag var det bevakningsarbete på fotbollsmatchen mellan Elfsborg och Hammarby, där Hammarby vann med 2 - 1. Vi jobbade före matchen främst med att kolla upp vilka som tillhör den svans som bildats till Elfsborgs Guliganer. Denna svans som klär sig i Huligankläder och vill bli erkända och kanske fruktade av motståndarnas "svansar". Unga killar med hela livet framför sig som på grund av något så trivialt som att söka aggressiva konflikter kan förstöra allt. Ett knytnävsslag som ges eller tas emot kan få konsekvenser som de aldrig hade väntat sig. Är det värt det?

Med tanke på de svar jag fått när jag frågar dem, så ligger deras verklighets bild på en helt annan nivå. Som vanligt när det gäller unga män kan ju naturligtvis inget hemskt hända dem, de har ju full kontroll. Samtidigt vet jag att många av dem innerst inne är rädda och vill att vi vuxna hjälper dem att sätta gränser. Men orkar och kan vi vuxna klara av detta. Att sätta stopp för en avart av fotbollssupport som ingen utan de närmast inblandade vill ha. Uppenbart är det ett svårt problem som kostar mycket kraft och energi, men så länge det handlar om ungdomar på väg att bli vuxna tycker jag att det är värt att kämpa...

I övrigt har dagen varit lagom återhållsam för min del. Mina tankar har gått till min farfar, men främst till min egen far. Min far har under farfars sjukdomtid varit en trogen besökare hos honom och hjälpt honom med det mesta. Han har gjort ett jätte jobb och hans engagemang har varit hjärtligt och mycket stort. Stabben, du är kanon...

I dag vid lunchtid fick min farfar somna in för gott. Far min ringde ett par timmar efteråt och berättade vad som hänt. Naturligtvis blev jag ledsen, men samtidigt kändes det skönt att farfar inte behövde lida mer. Det svåraste med att inte ha honom hos sig längre är att jag vant mig vid denna underbara människa, han har ju funnits hela mitt liv...

Jag vet att livet går vidare om än en profil fattigare. Själv kommer jag att bevara alla stunder jag fått tillsammans med min farfar i mitt hjärta. Jag vet att jag kommer att samtala med honom där han sitter i sin himmel, och en dag kommer vi åter att kramas, dricka kaffe och skratta tillsammans.

Farfar, sov gott...

Fick telefonsamtal i förmiddags från mor min. Hon berättade att hon och min far varit uppe på lasarettet sedan klockan tre på morgonen, och att min far fortfarande var kvar. Anledningen till detta var att min farfar blivit så dålig att han nu var tvungen att vårdas där. Han hade fått en lunginflammation och bakterierna hade även spridit sig ut i blodet. En man på snart 86, hur mycket klarar han.

Jag har alltid haft ett underbart förhållande till min farfar. Vi har upplevt saker tillsammans som givit oss bägge bestående minnen av strapatser, synintryck, skratt och glädje. Jag har även kunnat prata med honom om de problem och frågeställningar som jag haft under olika delar av mitt liv. Ofta har människor runt omkring oss bara sett den glada, spralliga och roliga sidan men när vi varit själva har jag kunnat prata med honom om i princip allt. För mig har han varit som en mentor och vän i samma person.

För ca två årsedan fick han problem med en blödning i hjärnan och till följd av denna en oro och ångest. Efter detta har det rullat på med ytterligare blödningar och därmed en försvagning av hans hälsa. Under snart ett år har han sakta men säkert försvunnit in i den omtalade närminnes sjukdomen...

Min farfar har alltid varit en senig, vältränad, konditionsstark man med ett huvud på skaft och ett minne som varit enormt. Årtal, händelser och gud vet allt har under årens lopp lagrats i hans hjärna och många gånger har man tvivlat på det hans sagt men vid kontroll har det visat sig vara riktigt.

Jag som alltid stått min farfar nära har under denna sjukdoms period haft enormt svårt att acceptera detta. Likt en yr struts har jag borrat ner huvudet i sanden och försökt trycka bort hans sjukdomsexistens. Detta har resulterat i få besök från min sida. Trots detta har han ändå de gånger vi träffats tagit emot mig med öppna kärleksfulla armar, vilken man. Tack vare hans mjuka sätt mot mig och min känsla att han förstår, och har förstått, mina problem med hans sjukdom har jag kunnat gå vidare med högt huvud. Jag älskar min farfar och önskar att hans lidande, på något sätt, snart får ett slut.

Igår kväll vid 18-tiden kände jag att det var dags att börja förändringen av det träningsfelbeteende jag har haft under detta året. Det är nämligen så att jag styrt min träning genom att först titta ut och se hur vädret varit. På så sätt har jag undvikit för mycket kyla, blåst och nederbörd. Det är i och för sig skönt att enbart träna när det är som behagligast, men om man under säsongen vill genomföra någon form av tävling så kan detta bekväma sätt att träna göra att dåligt väder tävlingsdagen blir lika med en försämring av prestationen. Jag har nämligen förberett mig på fel sätt och kroppen, samt psyket, har inte fått träna på att göra något under sämre väderförhållanden.

Så i går kväll tog jag på mig löparskorna och gav mig ut fastän regnet öste ner och vinden låg på från väster. Det regnade så mycket att dagvattenbrunnarna svämmade över och det bildades små åar på vägarna mitt i stan. Det blev 30 minuters löpning och det var hur skönt som helst...

I går var det fest, eller mer en liten fest, eller kanske mer åt middagshållet med två 60-åringar. Det var min mamma och pappa som gratulerades på den Grekiska Tavernan av mig, min fru, min tös och min pojk. Familjen samlades en liten stund innan mina numera gamla föräldrar dök upp. Min fru hade fixat två tjusiga blombuketter som vi, tillsammans med levande ljus, dekorerade bordet med. Så när gamlingarna något försenade dök upp var det en härlig värme i vår del av restaurangen och vi fick sitta ostört vid ett fönsterbord.

Under ett par timmar åt vi varma och kalla förrätter, varmrätt och en god efterrätt bestående av frukt och glass. Vi pratade om allt möjligt och när den sista skeden av glass slank ner var alla hur mätta som helst. Under tiden vi satt där kunde jag inte låta bli att reflektera lite över hur tiden går. När mina föräldrar var lika gamla som jag är nu fyllde jag 25 och nu, ett antal år senare, när jag kommit ifatt den åldern fyller de 60. På något sätt befinner jag mig i livets mitt, och på ena sidan har jag min fru och mina barn på väg till mitten och på den andra mina föräldrar på väg från mitten...

Det är lätt, när jag gör en snabb reflektion, att säga att tiden går så fort. Visst gör den det när jag tittar snabbt på den, men om jag ägnar den lite tid inser jag att jag för att hinna med det jag gjort har behövt en massa tid, ja faktiskt all tid som gått. Jag kan väl tycka att jag i början av mitt numera till hälften komna liv har slösat en del tid. Denna tanke har gjort att jag faktiskt har påbörjat en liten plan på vad jag vill hinna med innan tiden stuckit iväg för långt. Denna plan, som naturligtvis ändras lite under resans gång, innehåller de mest fysiska drömmarna i början och ger utrymme för de mindre fysiska i och med att åldern stiger. (Jag vet ju inte hur länge kroppen håller) Tack vare detta hoppas jag kunna fylla mitt liv med upplevelser och glädje. Naturligtvis vill jag harmonisera mina egna drömmar med de människor jag har närmast mig, för ensam vill jag inte vandra.

Mina föräldrar har vandrat tillsammans i ca 43 år, det är inte illa av två 60-åringar. De har under åren lärt sig att kompromissa, tror jag. I alla fall har de en skön olik inställning till semester och hur man bäst avnjuter en sådan. Mor min vill flyga till fjärran länder, se olika kulturer, uppleva människorna på dessa platser och insupa stämningar som råder. Far min trivs bäst söderut och då närmare bestämt i den nyinköpta husvagnen på Getterön. Han vill inte flyga långt och hävdar med hjälp av målande beskrivningar att hans mage inte klarar av att förtära mat utanför Europas gränser. (Eller var det nordens) Hur som haver så skall dessa två 60-åringar åter igen flyga till Thailand i mars. Som vanligt säger far min "Det är den sista långresan jag gör" och som vanligt ler mor min samtidigt som det ser ut som hon tänker "Ja, ja vi får väl se".