Hej och hå. Snart får jag gå hem efter en mycket givande dag på jobbet. Håller fortfarande på med att strukturera upp pappersversionen av min nya grupp, och det går riktigt bra. Det som ser enkelt ut när man startar blir något mer komplext efter en stund, men det är utmanande och samtidigt roligt. Även det enkla har en bas av komplicerat tänkande, vilket kan vara stimulerande om man är på rätt humör.

Imorgon skall jag på en två dagars framtidsverkstad på en folkhögskola. Där skall jag få äran att träffa alla de som arbetar i ett av de områden där min grupp skall vara verksam. Skall bli kul att höra vad de har för förväntningar på framtiden och hur de vill att vi skall nå dit. Naturligtvis skall även jag göra min röst hörd, men jag tänkte hålla igen lite i början.

Igår var jag ute på min första löprunda på tre veckor. Så skönt det var. Kopplade på radion via min telefon, ganska bra med nymodigheter ibland, och lyssnade på sporten samtidigt som jag sprang. Hörde hur mitt kära Elfsborg fick stryk, vilket inte var så jätte kul, men löprundan var skön och jag fick till ett bra långpass på strax över två timmar.

Pratade med min dotter på telefon igår och återigen tog hennes telefonkort slut mitt i en mening. Det svåra är att komma ihåg vad man höll på att säga nästa gång hon ringer. Men även hon är utrustad med teflon hjärna, inget fastnar, så det gör inte så mycket. Kul att höra hennes glada stämma i alla fall.

Frugan är i 14:e veckan och jag fick se kort från ett ultraljud häromdagen. Den lille lade sig till rätta och från den vinkel kortet togs ser det ut som om tummen är i munnen. Kille eller tjej? Inte en aning!!

Gick till jobbet samtidigt som sonen skulle till skolan. Detta innebar att vi kunde gå och småtjata hela Allégatan fram till det var dags för mig att svänga in till jobbet. En riktigt bra start på dagen faktiskt. På jobbet har jag under morgonen redan hunnit med en hel del. Planerar lite, läser en del och fixar till lite annat det är vad mitt jobb består av för tillfället. Om två veckro är det dags för intervjuer och efter det skall det vara klart vilka som kommer att ingå i gruppen. Skall bli kul att få arbetskompisar. Att vara gruppchef i en grupp utan medlemmar är trist. Jag vill ha rbetskamrater så att vi tillsammans kan åka ut och börja jobba...

Om några veckor, närmare bestämt den andra november, åker jag till New York. Skall bli hur kul som helst att få träffa min dotter igen. Att få ge henne några kramar och sedan få tillbringa 10 dagar med henne är något jag ser fram mot. Vi syns bruden...

Den fysiska träningen har dock varit lite si och så under ett par veckor. Fick känning i mitt knä vilket resulterat i noll löpning men desto mer styrketräning. Träningen har gett resultat. Jag har blivit starkare men även större vilket lett till nytt viktrekord 87,7 kg. Målet i januari var att komma ner till 80 kg, från mina dåvarande 86 kg, och därmed få ett lättare löpsteg. Icke sa nicke, det har blivit precis tvärt om och jag tror nästan jag blir lite deppig över just detta. Jag vill inte se ut som en stubbe...

Mentalt förbereder jag mig för att den 10 och 11 oktober springa långt i två dagar. Total längd blir ca nio mil. Än så länge bara en tanke men man vet aldrig.

Att träna ett tungt styrkepass, bänkpress mm, precis innan jag sätter mig vid tangentbordet har sina avigsidor. Fingrarna trycker inte där min hjärna har bestämt, utan lever ett eget liv. Detta innebär att dessa korta rader har tagit en evighet att skriva. Många tryck, mycket delete och slutligen något som liknar svensk skrift, dock utan något speciellt innehåll.

Den andra november åker jag till det stora landet västerut, USA, och besöker den stora staden Nem York. Varför undrar du säker? Jo, för jag skall besöka min dotter Paulina i 10 dagar, hon är nämligen där som aupaire. Kul, spännande och ett härligt avbrott på hösten. Min fru Dalal väljer att vara hemma. Hon har nämligen något som växer i magen, men säg inget...

Att bli pappa när jag är 44, är det gammalt?

Ett kontor, ösregn utanför och första schemaändringen redan imorgon = första dagen i min nya roll som chef för Tillitsgruppen. Chef och chef förresten, jag är förvisso gruppchef men har ännu ingen grupp. Detta leder till att jag försöker bestämma över mig själv, vilket inte är det lättaste med tanke på hur obstinat jag är. Gruppens medlemmar, som skall bli fyra till antalet, kommer att plockas från de 15 som visat intresse och sökt tjänst i Tillitsgruppen. Med tanke på hur många duktiga sökande det var kommer det att bli uttagning via intervjuer. Detta gör dock att gruppen inte kommer att bli intakt förrän slutet oktober - början november. Till dess måste jag stå ut med mig själv...

Det fösta jag får göra nu i veckan är att gå på diverse möten namngivna med kick-off. Det skall bli mycket intressant att träffa de olika männsikor som är verksamma i de bägge områden som Tillitsgruppen skall verka. Skall bli kul att höra vad de har för förväntningar och hur vi skall kunna hitta de beröringspunkter som gör att vi kommer att kunna utvecklas tillsammans.

Tillitsgrupp? Vad faan är det? Tanken är att vi skall vara en grupp poliser som har ansvaret för två av stadsdelarna i vår stad, Borås. Vår uppgift är att finnas till i dessa områden för dem som bor och har sina liv där. Eftersom att vi kommer att synas i dessa områden en hel del kommer dess invånare att känna igen oss och vi dem. Detta leder förhoppningsvis till att dramatiken mellan polisen och de boende minskar, de gånger vi behöver ingripa. De leder kanske även till ett mjukare klimat mellan de som i bland känner sig utsatt/avglömda/utanför och oss poliser, som representerar makten/staten. Att i förlängningen få vara med att jobbba mot utanförskap och få alla att bli en del av samhället är något som käns som en rejäl utmaning. Jag älskar utmaningar, har kvar tron på människan och vägrar acceptera kriminallitetens utbredning i dessa områden. Jag är dock medveten om de svårigheter som finns, men trägen vinner...