Det som hände idag började egentligen igår. Frugan var på jobbet, som bussvärd, och jag gick hemma och skrotade. Kollade lite på vädret och såg att det skulle bli varmare idag, dock skulle det blåsa en del. I mitt huvud växte tanken på att ta ut mountainbiken och cykla långt, för mig riktigt långt. Gick och lade mig tidigt, vid 23, och vred fram klockan en timma. Sov sedan sött och vaknade vid halv 11, pigg och utvilad med en vilja av stål. Tittade ut genom fönstret och såg att flaggorna stod rakt ut och att även gatubelysningsstolparna rörde sig i vinden. Tanken for genom mitt huvud, en mikrosekund, att jag skulle nöja mig mett ett spinningpass, men icke sa Nicke. Samtidigt som jag åt min råggröt med skivad banan plockade jag fram kläder, två energikakor och blandade sportdryck i två cykelflaskor. Min fru kom upp och tittade yrvaket först på mig och därefter ut genom fönstret. Helt torrt konstareade hon för sig själv, med ett leende på läpparna, att jag inte var som jag skulle. Stärkt av dessa positiva fraser tog jag hissen ner till källaren och tog ut min röda skönhet och gjorde henne resklar.

När jag kommit ut ur garaget och cyklat ett par meter tog vinden tag i mig och flyttade mig i sidled, men vad var lite vind när jag hade hela eftermiddagen till mitt förfogande. Med stor entusiasm gav jag mig iväg och det var hur skönt som helst. Min cykeltur varade strax över fem timmar och under den tiden cyklade jag två timmar i sträck i en mycket hård motvind. Men det som inte syns är ju inte farligt så följdaktligen sket jag fullständigt i den brutalt hårda vinden och gladde mig i stället åt att benen, trotts den ringa farten, fick en rejäl genomkörare.

Vilken tur det blev, alltså cykeltur. Jag färdades genom ett böljande landskap, passerade vackra platser och sjöar och såg delar av mitt "närområde" som jag aldrig sett förut.  Stundtals titade solen fram och på ett ställe, utanför Månstad - som för övrigt skall ge namn åt en ny IKEA soffa, gick två Tranor omkring på en åker. Jag flyttade fram mina egna gränser idag. Tidigare hade jag aldrig gett mig ut ens på en kort runda i detta vädret, men nu gjorde jag det och jag är stolt över det. Jag hade möjligheten och jag tog den vilket känns fantastiskt bra.

För mig handlar livet om att dels göra det jag behöver för att få en stimulerande inkomskälla. Lika mycket handlar det om att testa mig själv på mitt eget sätt för att se vad jag klarar och därmed flytta mina fysiska och mentala gränser. Den positiva effekten av dagens cykeltur kommer jag att ha nytta av på många sätt, det vet jag. Jag vet också att det finns många som gör än mer storartade prestationer. Jag beundrar dem för det, men i min värld är även jag en vinnare.

Mina tidigare tankar speglar den jag är idag och dagens tankar formar mig imorgon. Ironman för sjunde gången nu till sommaren? Ja för tusan! Varför inte? Det är ju alltid kul att röra på sig...

Åter igen överraskade jag mig själv genom att vakna innan klockan ringde. Mina ljusblå skådade dagens ljus redan 08,05 vilket gjorde mig förvånad. Har jag blivit en morgon människa? Med största sannolikhet inte. Troligen berodde detta arla uppvaknande på att jag var spänd inför mitt första förmiddagspass på onyx, gällande spinning. Efter lite råggröt och en banan var jag ner på Onyx ombytt och klar klockan tio över nio. Genas gick jag till den smått upplysta träningssalen, fixade till en cykel och började trampa 20 minuter innan passet började. Vad gott det var att få väcka upp kroppen sakta men säkert samtidigt som jag lyssnade på bra musik, vars ljudvågor pumpades ut via högtalarna.

Tjo och tjim, sen var passet igång. En hurtig instruktör trampade på i ett ursinnigt tempo och varvade detta med långsammare tempo men mer belastning. Jag svettades floder och en mindre sjö bildades under min cykel. Ibland, när jag inte vet om jag är bland vänner, är det lite pinsamt när det redan efter ett par minuter börjar droppa från pannan. Tröjan blir blötare och blötare och svetten rinner utmed armarna och droppar ner på golvet. Efter ett tag insåg jag dock att alla runt omkring mig var fullt upptagna med sin egen fajt, gällande svett och tramp, varpå jag helt hämninglöst tränade vidare. Efter 60 minuter var passet slut och jag kände mig skönt trött i benen. En dusch på det och tio minuter på relalalaxa avdelningen sen var jag en mycket god människa på alla sätt och vis.

Åter i hemmet var det bara att byta om innan det var dags för mig och frugan att ansluta oss till en väntande bil på gården. Min dotter kom och hämtade oss och i baksätet satt min son. Dottern körde oss därefter till Ramnakyrkan där vi skulle bevittna dopet av syrrans minsta, Ida. Ett trevligt dop med musik av Tea och Fanny, som lirade fiol på ett kanonbra sätt. Bäst gillade jag låtarna från Irland. Ett stabilt inhopp av Max som på ett mycket proffsigt sätt hällde upp vatten i dopskålen. Tea, Fanny och Max är även de barn till min syster.

Efter dopet var det mat och tårta i en angränsande samlingssal. Det var god mat och trevligt umgänge, som vi lämnade efter ett par timmar med mätta magar. Tack familjen för att ni följde med, var välklädda och skötte er så som man skall. Det är sådant som glädjer en familjens överhuvud...

Paulina, min dotter, kör faktiskt mycket bra. Det är lugnt och sansat och jag kände mig trygg hela tiden. Hoppas hon fortsätter så, för det är lite nervöst när dottern rör sig ute bland alla dårar på våra vägar...

Jag kan inte springa ännu på grund av min värkande högervad. Tack vare denna värk har jag snedbelastat när jag gått vilket medfört att jag även fått ont i vänster hälsena. Detta är dock inget som gör mig direkt nedstämd även om jag längtar efter att få ge mig ut på ett långpass löpning. Att få ta sig fram löpandes genom naturens skiftningar tycker jag är oerhört givande och skönt. Gillar faktiskt mer och mer att vara ute i naturen och läste lite i det nya numret av Springtime om en löpgren som gjorde mig mycket nyfiken: Traillöpning. Kort och gott handlar det om löpning på stigar eller i obanad terräng. Dessa artiklar fick mig att tända till och bli sugen på att testa när jag åter kan ta mig fram löpandes. Det finns även ett antal olika lopp, som presenterades, både i Sverige och övriga världen. Detta medförde att jag satte mig ner och började bläddra bland internetsidor, och i min hjärna har jag påbörjat viss planering för att i framtiden kunna var med i något större lopp någonstans i världen.

Jag har även blivit deltagare i en nystartad multisport och triathlonförening här i Borås, nämligen Onyx. Det gym där jag börjat träna har även startat upp denna verksamhet och det känns jätte spännande. Kul att känna tillhörighet någonstans och inte alltid köra för mig själv.

Idag har jag tränat en stund. Det blev 30 minuter styrka och en timma spinning. Riktigt skönt faktiskt. Jag mår himla bra hela dagen när jag får träna lite, så nu har jag anmält mig till ett spinningpass i morgon förmiddag halv tio.

Klockan 12 är det dags för dop då min systers minsta skall tas upp i den kristna gemenskapen. Jag har fått till uppgift att dela ut någon form av programblad så att alla besökare sjunger på rätt ställe. Jag tror att allt kommer att gå strålande och att Ida skall få sitt namn på rätt sätt. Efteråt blir det fika och samkväm. Jag är duktig på att fika...

Min lilla dotter var hemma en sväng idag och gav sin stolta far en goer kram. Hon skulle hämta frugans bror Bashir, som varit här och fått sig lite mat, och därefter köra hem honom till Hässleholmen. De bägge plus frugan, pojken och jag själv kommer att vara familjens representanter i morgondagens dop. Hoppas det går bra...

Idag har jag börjat dagen på bästa sätt. Vaknade klockan sju och insåg att jag hade fridag vilket ledde till ytterligare lite sömn och uppgång klockan nio. Frukosten inmundigade jag under tiden som jag läste tidningen. Frukostarna är inte så spännande för tillfället då jag varken dricker kaffe eller äter bröd. Så idag blev det råggröt och en banan, exotiskt...

Vid halv 12 drog jag mig ner till Onyx och bytte om. Ett pass bland diverse styrkemaskiner väntade. Började med uppvärmning på roddmaskinen innan styrkan satte igång. Det gick riktigt bra och jag kände mig stark för en gångs skull. Benen, rygen och bröstet fick sig en omgång som hette duga. Jag svettades och flåsade, snarare stönade, så det stod härliga till och det kändes skönt att vara näst intill ensam i lokalen. Efter genomfört pass, på en timma, bytte jag om och mötte därefter frugan utanför Andreas Restaurang. Vi åt gott och satt och pratade innan det var dags för henne att kila iväg till arbetet.

Precis innan jag loggade in här läste jag lite nytt i Borås Tidning. Det annars på dagtid lugna Borås hade drabbtas av ett rån. Mitt i lunchen rånades en klockaffär mitt på Stora Torget. Troligtvis var det samtidigt paus i en pågående rättegång mot en jag vill bli Bandidos anhängare. Tur för rånarna att de till rättegången beordrade poliserna troligen var på lunch annaras hade de legat pyrt till, Tingsrätten liger nämligen granne med den rånade klockbutiken. Som vanligt när det gäller sådana här rån kommer väl även detta att klaras upp om ett tag. Är det fler än en gärningsman börjar det alltid läcka. För i det adrenalinstinna tillstånd gärningsmännen befinner sig i efter ett rån har de svårt att inte berätta om detta "häftiga" för någon... Det kan även vara svårt att prångla ut 20 nya och dyra klockor utan att information om denna utprångling når polisens öron.

Tjuvaheder förekommer inte längre. I den kriminella världen kan ingen lita på någon, alla är sig själv närmast. Sen kan de snack om sina bröder hit och dit, när det väl bränner till vill ingen bli svedd...

Först arbete mellan 06.30 och 15.00 och därefter fysisk träning i en timma 45 minuter. Det är vad min dag har präglats av idag. Själva arbetsdagen var mycket lugn och det märktes att de flesta var hemma och vilade upp sig efter helgens påskfirande med äggätning hos gammelmormor, försök till tända påskbrasan, sillanubbe och utochdansaaktivitet...

Desto jobbigare blev den fysiska aktiviteten. Det blev, mot bättre vetande, innebandy i ett hårt och intensivt tempo. Svetten sprutade liksom adrenalinet och jag kämpade och slet allt vad jag var värd. Detta hjälpte dock inte så värst mycket utan förlusterna radade upp sig i en prydlig rad. Med tanke på min tidigare bristning i vaden, som under förra veckan blivit mycket bättre, var innebandy inte det ultimata idrottsalternativet. Vid en hårdare inbromsning visade det sig att vaden inte var 100% läkt utan den gamla skadan blottades ånyo.

Igår var jag och frugan på Onyx och tränade styrketräning. Det var riktigt roligt att träna tillsammans och med tanke på att jag för tillfället inte kan springa distans är detta med styrketräning ett fullgott alternativ. Hade i och för sig även kunnat tänka mig en tur på cykeln men snön som fallit gör det hela till en mindre aktuell aktivitet för min del. När jag vaknade i morse kände jag av gårdagens styrketräning lite här och där.

Gårdagens och dagens träningar gör att jag nu har ett rörelseschema lika gymnasialt som en stelopererad gubbe på 85. Sakta tar jag mig till köket och hade jag haft någon skulle jag blivit omkörd på hallparketten av en sköldpadda.

I förrgår var jag, frugan och barnen på basket i Borås hallen. Det var en oerhört spännande match mellan Borås Basket och Norrköping. Oturligt nog förlorade Borås, med en poäng, genom en olycklig passning när det var nio sekunder kvar. Efter den snöpliga förslusten stod jag kvar länge på läktaren och fattade ingenting. Borås hade ledningen, med 15 sekunder kvar, med fyra poäng. I min basket värld fans det inget utrymme för att de skulle förlora, nej inte ens en tanke på detta fans. Publiken stod upp och ropade och klappade händerna, så med tre sekunder kvar blev det helt tyst när Norrköping oförklarligt ledde med en poäng. När jag och övriga familjen gick hem efter matchen var ingen riktigt medveten om vad det var som hände, mer än att det blev förlust. Själv kände jag bara en stor tomhet, nästan så att jag hade varit med och spelat själv. Jag kan enkelt förstå hur det kändes för spelarna både efter matchen, igår och idag. Jag tror inte de själva har förstått vad som gick fel och hur det kunde sluta på detta sättet.

Men tack Borås Basket för en fantastisk första säsong i ligan. Ni klarade av den med ett klart godkänt resultat. Med tanke på att de tre förstärkningarna, från USA och Australien, skrivit på även för nästa år hoppas jag att även de flesta svenska spelarna kontrakteras så att vi till hösten åter får glädjas av ert positiva spel...

Jag vill dock inte undanhålla en liten sak som hände i halvtidspausen. Det var dragning på matchprogrammen, där jag köpt ett, och helt plötsligt ropades mitt nummer upp i högtalaren. Det var bara att stega ner till planen tillsammans med tre andra, en 16 åring och två sjuåringar, för att kämpa om första priset: en svart matta, som min fru gärna ville ha. Alla fick tre skottförsök på sig och jag lyckades damma av ringrosten med de två första skotten varpå jag satte det tredja och blev en matta rikare. Gissa om frugan blev glad och stolt...

Själv blev jag jätte sugen på att lira lite basket igen och på ryktesvägar har jag hört att de troligen startar upp ett gubbalag till hösten. Jag vill vara med!!!

Vaknade idag av att telefonen ringde, och hade inte en aning om var jag var. Som tur var så var det frugan som svarade i andra ändan vilket gjorde att jag sakta men säkert lyckades orientera mig i tid och rum. Anledningen till mitt något snurriga tillstånd var att det under helgen varit mycket jobb och lite sova. Har haft att göra hela tiden på jobbet, och förutom de ordinarie händelserna hade jag ett försvinnande, två dödsfall och två bränder att sätta tänderna i. Mycket skriva blev det men resultatet blev riktigt bra. Naturligtvis hade jag hjälp av duktiga medarbetare, för ensam är inte alltid stark.

Det mykna jobbandet visade sig naturligtvis även i träningsmängden, som blev ringa. Styrketränade lite i lördags och spelade, mot bättre vetande, innebandy igår. Ibland är jag bra korkad. Här har jag tagit det lugnt med löpningen i en vecka och så spelar jag innebandy det första jag gör, bara för att det saknades en gubbe. Vad hände? Jo naturligtvis nöp det till i min högra vad igen och började smärta lite grann. Osmart? Jajemän...

När jag vaknade till idag hade jag dock inge smärtor i vaden och tänkte en liten runda kan ju aldrig skada. Tittade ut och såg att det snöade utav bara den och bestämde mig för en kortis löpning. På med grejerna och ut och pulsa snö i 35 minuter. Det gick riktigt bra. Kort och långsamt så att blodet fick strömma igenom vaden. Efteråt var det något stelt, men det gjorde inte ont. Så nu har jag bestämt mig för att köra sakta men säkert och ingen innebandy. Måste ta det lite försiktigt för om fyra veckor är jag i Portugal på träningsläger. Jabadabadoooooo...

I går kväll var jag riktigt redig. Jag fick i mig tre tårtbitar och inte var de små heller. Vad gott det var att få frossa på det sättet, och jag blev inte illamående heller.

Jag har fortfarande ont i i min vad så det blir nog till att hålla upp med löpandet i en vecka till. Bättre att vänta lite längre så det blir riktigt bra, jag vill så gärna vara helt ok när vi, jag och frugan, åker till Portugal om fyra veckor till Springtime Training Camp. Träningen blir tack vare skadan lite annorlunda än jag tänkt mig. Kanske lite bra också då jag har lätt för att fastna i det som funkar, löpning, och därför skjuter det andra framför mig, som cykeln och somningen. Så inget ont som inte har något gott med sig.

Idag blev det ett 60 minuterspass på Onyx. Uppvärmning, styrketräning och nedvarvning. Kändes kanon men var mycket jobbigt. Jag kör ett träningsprogram som en arbetskompis gjort åt mig. Det går ut på att jag kör sjuor fyra gånger efter varandra. Jag börjar tungt sen blir det lättare vikter för varje ny gång. De sista sju, med den lättaste vikten, blir tack vare detta mycket slitsamma. Känner dock att det ger en hårdhet i musklerna samt att jag får en ökad uthållighet, så programmet passar mig perfekt.

Nu har jag sovit en stund och sitter och äter samtidigt som jag skriver. Jobbet väntar och jag kör från 21 till 07. Träning i morgon, nä det blir nog vila men man vet aldrig...