Jag har blivit sjuk! Inte så att jag hostar, fräser, mår illa, ligger nedbäddad eller snorar ner överallt. Nej, jag har drabbats av resfeber...

Det hela började så smått igår kväll genom att jag var rastlös och hade svårt att sova. Vaknade tidigt idag, låg och vred mig och somnade till slut om en stund. Har försökt få dagen att gå genom att först kila ner till Onyx och träna styrketräning i 55 minuter. Sedan bar det av till Knalleland, gåendes, för lite titt i affärerna och en lunch. Efter det kollade jag lite fotboll på TV utan att se hela matchen, för jag började packa resväskan istället. Jag och frugan har tagit varsin resväska och enligt reshandlingarna får vi bara ha med 15 kg var plus fem kilo i handbagage. Jag packade mitt i den större väskan. Det var allt från cykelskor, hjälm, löpargrejer, simglasögon till extra kläder mm. Kände på väskan och försökte uppskatta 15 kg. Gick inte så bra utan frugan sprang iväg och lånade en badrumsvåg av grannen. Min väska vägde över 20 kg och hennes 16 kg. Det var bara att öppna väskorna och prioritera så gott det gick. Nu väger bägge våra väskor exakt 15 kg var, så nu är vi redo för att åka.

Skall bli oerhört roligt att komma iväg och enbart behöva bry sig om att träna, vila, äta och läsa böcker. Det blir spännande att träffa andra träningssugna människor från vårt avlånga land. Där lät jag nästan lite social en stund, tänk om frugan hört det. Hon anser att jag är en av de mest osociala männskor hon känner. Till viss del kan jag hålla med henne, men jag träffar så mycket människor i jobbet att det är skön att vara ensam på fritiden.

När vi är iväg skall vår hund Lady få allra bästa passning. Det blir en blandning av min dotter, min svåger, min moster samt mina föräldrar som skall skämma bort henne. Skönt att ha en bra stab runt sig när man skall iväg på resa.

Igår tränade jag spinning i 45 minuter och därefter styrketräning, benen, i 35 minuter. Idag är jag stel som en pinne och går som en gammal gubbe. På måndag är jag stark, atletisk och uthållig. (Nu tog jag allt i) Nej, nu skall jag äta upp mitt ris och kyckling, sen blir det sängen och John Blund.

Vaknade idag och kände mig så pigg och full av arbetslust att jag trodde jag låg kvar i sängen och drömde. Men icke sa nicke, jag var vaken och full av sprudlande energi. Vad göra? Jo jag gick loss på vår klädkammare som såg ut som om en handgranat briserat där. Jag röjde loss ordentligt. Fixade till hyllor, slängde gammal skit, så kallade bra att ha grejer, och fick på så sätt plats med saker som jag faktiskt använder och som i sin tur låg på en mängd ställen i lägenheten. I halvtid tog jag mig till Onyx och körde ett styrketräningspass på 65 minuter samt ett pass i trappmaskinen på 25 minuter. Skönt att åter få svettas ordentligt, efter den träningslediga dagen igår.

Efter stunden på Onyx gick jag och frugan och åt en god lunch innan jag åter körde in huvudet i klädkammaren och fixade samt trixade. Vid 18-tiden var jag klar och kände mig mycket nöjd med resultatet. En belöning var jag värd, tyckte jag, och drog på mig löparkgrejerna. Det blev en härlig löprunda på en timma i ett behagligt och nästan vårkänsloladdat väder. Tempot var något högre än brukligt och jag kände mig riktigt stark i benen, hjärtat och lungorna. Skönt att formen börjar infinna sig för på måndag bär det av till två träningsveckor i Portugal. Jag blir nästan avundsjuk på mig själv, så mycket ser jag fram mot denna resa...

Efter en god natts sömn har jag idag haft en arbets- och träningsfri dag. Tittade igenom min sida på Funbeat.se där jag samlar uppgifterna på all min träning och såg att jag tränat sju dagar på raken, och lät därför denna dag bli fri. Såg även att jag under detta år i snitt tränat åtta timmar i veckan, mellan sex och tretton timmar per vecka, sedan jag kom hem från Thailand i början på januari. Inte konstigt att jag märker en viss skillnad gällande både styrka, ork och utseende, främst magen och de så kallade kärlekshandtagen.

Har sedan det senaste numret av löptidningen Runner´s World kom ut mer och mer snöat in på Trail Running. Låter lite häftigare än längre terräng löpning. Känslan är att detta skulle kunna passa mig perfekt. Det är långt, jobbigt, fodrar lite pannben och är ett kontrollerat äventyr i Guds natur. Har därför suttit och kollat, via nätet, på kommande lopp både i Sverige och övriga världen. Så jäkla häftigt. Gjorde även en liten lista över diverse lopp i Sverige som jag skulle kunna genomföra även i år, om mina vader och knän håller. Listan blev som följer:

24 maj  Soteledens Äventyrsmarathon, Bohuslän. 42 km Trail Marathon.

12 juli  Ladonia Mountain Trophy, Mölle. 30 km tvärbrant Terränglöpning.

2 augusti  Kalmar Triathlon. 3860m sim - 180km cykel - 42km löpning.

6 september  Ö till Ö, Stockholms skärgård. Ta sig från ö till ö simmandes och på dem löpandes. Totalt 10km simning och 50km löpning.

25 oktober  Markusloppet, Lund. 50 km Trail löpning.

Drömma går ju och tusan vet om inte några av dessa kommer att genomföras. Frugan fick syn på min lista och gav mig genast sin syn på det hela, "Du är inte klok". Efter detta korta men tydliga uttalande höll jag inne med målet längre fram i tiden, om något år:

The North Face Ultra Trail, Mont-Blanc. 163km långt och med 9400 höjdmeter.

Om jag fortfarande var upprörd i morse? Ja då, men efter ett besök på jobbet och vissa garantier från chefen där käns det ändå lite hoppfullt. Våra närmsta chefer vill inte äventyra varken vår hälsa eller den goda kvallitén som vi har på det vi gör. Hur de löser det ekonomiska lägger jag mig inte i, men det skall fixa sig lovade de...

Möte hela dagen. Inte så jätte roligt faktiskt. Jag kan tycka att det är givande och bra med möten i vissa fall, förutsatt att jag får känslan av att det ger mig något. Detta hände inte idag. Istället retade jag upp mig på vissa saker och blev lite småirriterad. Jag har väldigt svårt att acceptera när besparingar går ut över den löpande verksamheten och tycker att det viktigaste för oss är att när någon ringer kommer vi samt att när någon råkat ut för något utreder vi detta. För att klara av det första måste vi dock ha tillräckligt med personal för att kunna hjälpa den som behöver. Vi måste även ha tillräckligt med personal för att klara av svårare situationer, samt ha en beredskap för att det lugna snabbt kan slå över och bli jobbigt och då kunna skicka förstärkning till platsen. Som läget ligger för tillfället, med nedskuret försvar mm, är polisen den sista utposten i vårt samhälle. Klarar inte polisen av sitt arbete finns ingen som kommer efter och löser det åt oss.

När vår myndighet då har sådana besparingskrav på sig att de inte kan fylla ut vakanta tjänster med övertid, till dess fler poliser blir färdiga med sina studier, utan istället sänker ribban för hur många poliser som samtidigt skall tjänstgöra blir jag förbannad. Jag vet att utan pengar ingen verksamhet, men var går gränsen. Som det är nu käns det inget vidare. Med tanke på att vi blir färre ute hjälper det inte att trycka på larmet om någon situation går snett, det kommer ändå ingen till undsättning. Detta gör att jag löper större risk att bli mer eller mindre skadade i jobbet. För som polis vill jag hjälpa den som behöver hjälp, oavsett vilken situation det är som gäller. Hur mycket i besparing är en skadad polisman värd?

Samtidigt som dessa besparingar presenterades fick vi frågan hur vi skall kunna fortsätta hålla en hög kvalitativ och produktiv nivå. Då blev jag helt knas, snacka om dubbla budskap...

För att rensa huvudet innan jag gick hem spelade jag brutalbandy i en timma. Det var skönt. Nu är jag lugn, fin och harmonisk i mitt familjära samspel med frugan och barnen.

Jag bet ihop igår och tog mig till jobbet en stund innan jag skulle börja. Detta för att jag skulle hinna köra ett styrketräningspass på 40 minuter. Efter detta pass piggnade jag till och natten fullkomligt flög fram, trots snö,slask och drivis. Jag och kollegan kom inte tillbaka in till polistationen, efter diverse små ärenden, förän klockan 04.30 och då hade vi en del att skriva. Lagom till slutedags var allt klart och det var bara att gå hem och kastas min lekamen i bingen, som var uppvärmd av frugan. I med ett par öronproppar och på med den lilla ögonbindeln, som jag fick på Thailands flyget, sen somnade jag precis när huvudet nuddade örngottet.

Vaknade klockan 14 och kände mig gôtt seg i hela kroppen. Ägnade eftermiddagen till att äta, umgås med frugan, äta och därefter se på ishockey. Elfsborg spelade i dag mot AIK men jag var inte laddad för att gå och titta. Frugan däremot gick iväg med sina arbetskompisar. Kul tycker jag att hon fått jobb med allt vad det innebär. Så när hon var iväg låg jag i soffan och slötittade, ett tag i alla fall. Efter halva matchen mellan HV71 och Linköping fick jag nog. Gick upp, skakade på mig, tog på mig löparkläderna, satte på mobilen på radio med ljudet rätt in i öronen och gav mig iväg. Så jäkla skönt det var. Lyssnade på sportradion samtidigt som jag höll ett bra tempo på en backig bana, vad mer kan jag önska mig. Efter ungefär 52 minters löpning var jag åter hemmet, svettig och go. Nu skall jag raka mig, duscha och sedan försöka lägga mig för att sova, för imorgon har jag ett dagslångt möte mellan 08 - 16. Problemet för mig är att jag har lite svårt att somna denna kväll när jag gjort två långkvällar och en natt. Kroppen börjar ju bli som piggast nu...

I morgon kommer barnen. Vi skall nog gå på bio. Kul!

I fredags körde jag ett kortare spinningpass, lunch spinning, på 45 minuter och följde upp detta med styrketräning i en halvtimma. Kändes skönt, men benen var sega efter all cykel senaste veckan. I går blev det ånyo en sväng med löparkläderna på. 43 minuter och ingen känning alls i vaden, vad glad jag känner mig när kroppen fungerar som den skall.

Efter två långkvällar på jobbet, mellan 16.30 - 03.30, fredag och lördag käns hela jag lite seg i dag. Inte nog med det, jag skall även förbereda mig för att jobba natten som kommer. Så just precis nu tycker jag att det är lite synd om mig, för jag vill känna mig stark, uthållig och full av entusiasm. Att just i denna stund tänka på träning är lite halv tungt, så jag får se hur det blir. Tänkte först gå ner och köra lite styrketräning, men i och med att jag känner som jag gör och att det regnar ute så veti tusan hur det går. Snacka om att minsta lilla blir stort när jag inte är tillräckligt utvilad...

I övrigt har jag fått en enorm glädje av att idrotta. Det käns i hela kroppen, på ett positivt sätt, när jag klarar av att genomföra det jag vill och kan vara ute och cykla längre sträckor. För mig är fysiskträning tillsammans med viss naturupplevelse och ibland kamratskap något som gör mig glad och lycklig. Jämför jag med samma tidpunkt förra året, när det var total uppförsbacke, blir det som att jämföra natt med dag. Och jag befinner mig nu i dag...

Att vara lycklig och tillfreds med fru, barn, familj, arbetskamrater, livet, kroppen och allt annat runt omkring är skönt. Jag gläds över denna stund och suger på karamellen så länge den varar. Samtidigt vet jag att det kan svänga fort, men var dag har nog av sin egen plåga...

Här sitter jag nöjd framför datorn med en proteindrink jämte mig. Har precis, ja nästan i alla fall, kommit hem efter en cykelsväng på två timmar 25 minuter. Inte nog med det. Före denna cykeltur var jag för första gången på fyra veckor, på grund av min skadade vad, ute och sprang. Det blev ingen jätte runda utan 43 minuter skön löpning. Vaden började kännas lite de sista minutrarna så längden på rundan var väl avvägd. Solen sken och det var en härlig vårdag ute så varför inte träna en dag som denna. Med tanke på alternativet, städa, var valet inte speciellt svårt att fatta.

Fick dock lära mig en liten läxa idag. Jag är långt ifrån pedantisk men har det hyfsat med ordningen omkring mig. Glömmer eller snarare skjuter vissa saker lite framför mig är väl en etikett som passar in på mig. Detta fick jag bland annat erfara idag på cykelrundan. När jag var på mitten gick bommarna ner och jag var tvungen att stanna. När jag vred ur min högra cykelsko kändes det lite konstigt men inget jag brydde mig något om. När tåget passerat och jag åter skulle knäppa fast cykelskon igen hände absolut ingenting. Efter en snabb kik upptäckte mitt öga problemet. Clipset som suttit fast i skon, och var det som skulle fastna i pedalen, hade gjort det omvända. Det hade lossnat från skon och satt istället stenhårt fast i pedalen. Summan av det hela blev att jag fick trampa på så gott det gick med lös högersko. Som om inte detta räckte hände nästan exakt samma sak med vänster sko när jag var framme och skulle ta ner cykeln i källaren. Det enda som skilde åt var att skruvarna i clipset bara nästan hade lossat helt, de satt fast retligt lite granna. Detta gjorde att jag inte kunde vrida loss skon från pedalen utan var tvungen att ta av mig skon när den fortfarande satt fast på pedalen. Nu står cykeln inställd i källaren med skon fastsatt på vänster pedal och med ett clips i den högra. En cykeltvätt och lite service på övriga delar skulle nog inte sitta fel...

Så idag har jag lärt mig följande: Varför göra något idag när det kan vänta till i morgon, eller hur det nu var...

Ikväll är det ishockey, heja HV71.

Efter två dagars kvällsarbete med en hel del att göra var det idag dags för ytterligare en fridag. Vaknade redan vid sju men låg och halvsov till nio innan jag gick upp. Tog en längre promenad med hunden, när frugan gick till jobbbet, efter det att jag ätit min delikata frukost bestående av råggröt och banan. Denna frukost kanske låter lite tråkig men den ger mig mängder av energi. Vid 12 var jag på Onyx och tog ett pass på spinningcykeln. Det var jätteskönt att trampa igång benen och få fart på svettningen. Efter 45 minuter var passet över och jag gick till avdelningen med hantlar och andra styrkeredskap. Har kört ett program lite halvseriöst och det har faktiskt givit resultat. Jag känner att styrkan tilltagit och att kroppen blivit hårdare, precis så som jag ville att det skulle vara. Efter ett härligt träningspass på 80 minuter gick jag till Andreas och åt strömming med potatismos. När jag var liten och fortfarande bodde hemma lärde jag mig att ha fobi för ben i fisk, vilket ledde till att strömming aldrig serverades hemma. Nu när jag vuxit till mig lite tycker jag att strömming är hur gott som helst. Tur att man kan ändra sig...

I måndags gjorde jag och arbetskamraterna i mitt turlag något som jag tyckte var hur kul som helst. Vi var i ishallen i Borås. Vi fick låna skridskor, klubba, hjälm, puck mm sen var det bara att kasta sig ut och virvla omkring på isen, så som jag sett dem göra på TV. Hur svårt var inte det då, och hur mycket svettades jag inte? Det var faktiskt hur roligt som helst och med klubban som stöd gick åkningen bättre än väntat. Att dessutom få slå på en puck och till och med lyfta upp pucken i nättaket var en höjdare av stora mått. Efter 80 m inuters "ishockey" i den lägre skolan var jag precis genomsvett, men med mungiporna ända uppe vid öronen. Tur att jag inte testade detta när jag var yngre, det hade vi aldrig haft råd med...

Nej det är bäst att jag håller mig till det jag klarar av både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Jag menar, vi bor ju i sverige så lagom är väl bäst. Kan ändå inte låta bli att drömma lite. Såg i Swedbanks skyltfönster att de gjorde reklam för att just jag skulle låna av deras pengar. Det stod "Vi tror på dig". Ett lån och därefter leva som triathlonproffs i ett par år. Jag kanske skulle testa, då har jag ju i alla fall någon som tror på mig...