Möte hela dagen. Inte så jätte roligt faktiskt. Jag kan tycka att det är givande och bra med möten i vissa fall, förutsatt att jag får känslan av att det ger mig något. Detta hände inte idag. Istället retade jag upp mig på vissa saker och blev lite småirriterad. Jag har väldigt svårt att acceptera när besparingar går ut över den löpande verksamheten och tycker att det viktigaste för oss är att när någon ringer kommer vi samt att när någon råkat ut för något utreder vi detta. För att klara av det första måste vi dock ha tillräckligt med personal för att kunna hjälpa den som behöver. Vi måste även ha tillräckligt med personal för att klara av svårare situationer, samt ha en beredskap för att det lugna snabbt kan slå över och bli jobbigt och då kunna skicka förstärkning till platsen. Som läget ligger för tillfället, med nedskuret försvar mm, är polisen den sista utposten i vårt samhälle. Klarar inte polisen av sitt arbete finns ingen som kommer efter och löser det åt oss.

När vår myndighet då har sådana besparingskrav på sig att de inte kan fylla ut vakanta tjänster med övertid, till dess fler poliser blir färdiga med sina studier, utan istället sänker ribban för hur många poliser som samtidigt skall tjänstgöra blir jag förbannad. Jag vet att utan pengar ingen verksamhet, men var går gränsen. Som det är nu käns det inget vidare. Med tanke på att vi blir färre ute hjälper det inte att trycka på larmet om någon situation går snett, det kommer ändå ingen till undsättning. Detta gör att jag löper större risk att bli mer eller mindre skadade i jobbet. För som polis vill jag hjälpa den som behöver hjälp, oavsett vilken situation det är som gäller. Hur mycket i besparing är en skadad polisman värd?

Samtidigt som dessa besparingar presenterades fick vi frågan hur vi skall kunna fortsätta hålla en hög kvalitativ och produktiv nivå. Då blev jag helt knas, snacka om dubbla budskap...

För att rensa huvudet innan jag gick hem spelade jag brutalbandy i en timma. Det var skönt. Nu är jag lugn, fin och harmonisk i mitt familjära samspel med frugan och barnen.

Jag bet ihop igår och tog mig till jobbet en stund innan jag skulle börja. Detta för att jag skulle hinna köra ett styrketräningspass på 40 minuter. Efter detta pass piggnade jag till och natten fullkomligt flög fram, trots snö,slask och drivis. Jag och kollegan kom inte tillbaka in till polistationen, efter diverse små ärenden, förän klockan 04.30 och då hade vi en del att skriva. Lagom till slutedags var allt klart och det var bara att gå hem och kastas min lekamen i bingen, som var uppvärmd av frugan. I med ett par öronproppar och på med den lilla ögonbindeln, som jag fick på Thailands flyget, sen somnade jag precis när huvudet nuddade örngottet.

Vaknade klockan 14 och kände mig gôtt seg i hela kroppen. Ägnade eftermiddagen till att äta, umgås med frugan, äta och därefter se på ishockey. Elfsborg spelade i dag mot AIK men jag var inte laddad för att gå och titta. Frugan däremot gick iväg med sina arbetskompisar. Kul tycker jag att hon fått jobb med allt vad det innebär. Så när hon var iväg låg jag i soffan och slötittade, ett tag i alla fall. Efter halva matchen mellan HV71 och Linköping fick jag nog. Gick upp, skakade på mig, tog på mig löparkläderna, satte på mobilen på radio med ljudet rätt in i öronen och gav mig iväg. Så jäkla skönt det var. Lyssnade på sportradion samtidigt som jag höll ett bra tempo på en backig bana, vad mer kan jag önska mig. Efter ungefär 52 minters löpning var jag åter hemmet, svettig och go. Nu skall jag raka mig, duscha och sedan försöka lägga mig för att sova, för imorgon har jag ett dagslångt möte mellan 08 - 16. Problemet för mig är att jag har lite svårt att somna denna kväll när jag gjort två långkvällar och en natt. Kroppen börjar ju bli som piggast nu...

I morgon kommer barnen. Vi skall nog gå på bio. Kul!

I fredags körde jag ett kortare spinningpass, lunch spinning, på 45 minuter och följde upp detta med styrketräning i en halvtimma. Kändes skönt, men benen var sega efter all cykel senaste veckan. I går blev det ånyo en sväng med löparkläderna på. 43 minuter och ingen känning alls i vaden, vad glad jag känner mig när kroppen fungerar som den skall.

Efter två långkvällar på jobbet, mellan 16.30 - 03.30, fredag och lördag käns hela jag lite seg i dag. Inte nog med det, jag skall även förbereda mig för att jobba natten som kommer. Så just precis nu tycker jag att det är lite synd om mig, för jag vill känna mig stark, uthållig och full av entusiasm. Att just i denna stund tänka på träning är lite halv tungt, så jag får se hur det blir. Tänkte först gå ner och köra lite styrketräning, men i och med att jag känner som jag gör och att det regnar ute så veti tusan hur det går. Snacka om att minsta lilla blir stort när jag inte är tillräckligt utvilad...

I övrigt har jag fått en enorm glädje av att idrotta. Det käns i hela kroppen, på ett positivt sätt, när jag klarar av att genomföra det jag vill och kan vara ute och cykla längre sträckor. För mig är fysiskträning tillsammans med viss naturupplevelse och ibland kamratskap något som gör mig glad och lycklig. Jämför jag med samma tidpunkt förra året, när det var total uppförsbacke, blir det som att jämföra natt med dag. Och jag befinner mig nu i dag...

Att vara lycklig och tillfreds med fru, barn, familj, arbetskamrater, livet, kroppen och allt annat runt omkring är skönt. Jag gläds över denna stund och suger på karamellen så länge den varar. Samtidigt vet jag att det kan svänga fort, men var dag har nog av sin egen plåga...

Här sitter jag nöjd framför datorn med en proteindrink jämte mig. Har precis, ja nästan i alla fall, kommit hem efter en cykelsväng på två timmar 25 minuter. Inte nog med det. Före denna cykeltur var jag för första gången på fyra veckor, på grund av min skadade vad, ute och sprang. Det blev ingen jätte runda utan 43 minuter skön löpning. Vaden började kännas lite de sista minutrarna så längden på rundan var väl avvägd. Solen sken och det var en härlig vårdag ute så varför inte träna en dag som denna. Med tanke på alternativet, städa, var valet inte speciellt svårt att fatta.

Fick dock lära mig en liten läxa idag. Jag är långt ifrån pedantisk men har det hyfsat med ordningen omkring mig. Glömmer eller snarare skjuter vissa saker lite framför mig är väl en etikett som passar in på mig. Detta fick jag bland annat erfara idag på cykelrundan. När jag var på mitten gick bommarna ner och jag var tvungen att stanna. När jag vred ur min högra cykelsko kändes det lite konstigt men inget jag brydde mig något om. När tåget passerat och jag åter skulle knäppa fast cykelskon igen hände absolut ingenting. Efter en snabb kik upptäckte mitt öga problemet. Clipset som suttit fast i skon, och var det som skulle fastna i pedalen, hade gjort det omvända. Det hade lossnat från skon och satt istället stenhårt fast i pedalen. Summan av det hela blev att jag fick trampa på så gott det gick med lös högersko. Som om inte detta räckte hände nästan exakt samma sak med vänster sko när jag var framme och skulle ta ner cykeln i källaren. Det enda som skilde åt var att skruvarna i clipset bara nästan hade lossat helt, de satt fast retligt lite granna. Detta gjorde att jag inte kunde vrida loss skon från pedalen utan var tvungen att ta av mig skon när den fortfarande satt fast på pedalen. Nu står cykeln inställd i källaren med skon fastsatt på vänster pedal och med ett clips i den högra. En cykeltvätt och lite service på övriga delar skulle nog inte sitta fel...

Så idag har jag lärt mig följande: Varför göra något idag när det kan vänta till i morgon, eller hur det nu var...

Ikväll är det ishockey, heja HV71.

Efter två dagars kvällsarbete med en hel del att göra var det idag dags för ytterligare en fridag. Vaknade redan vid sju men låg och halvsov till nio innan jag gick upp. Tog en längre promenad med hunden, när frugan gick till jobbbet, efter det att jag ätit min delikata frukost bestående av råggröt och banan. Denna frukost kanske låter lite tråkig men den ger mig mängder av energi. Vid 12 var jag på Onyx och tog ett pass på spinningcykeln. Det var jätteskönt att trampa igång benen och få fart på svettningen. Efter 45 minuter var passet över och jag gick till avdelningen med hantlar och andra styrkeredskap. Har kört ett program lite halvseriöst och det har faktiskt givit resultat. Jag känner att styrkan tilltagit och att kroppen blivit hårdare, precis så som jag ville att det skulle vara. Efter ett härligt träningspass på 80 minuter gick jag till Andreas och åt strömming med potatismos. När jag var liten och fortfarande bodde hemma lärde jag mig att ha fobi för ben i fisk, vilket ledde till att strömming aldrig serverades hemma. Nu när jag vuxit till mig lite tycker jag att strömming är hur gott som helst. Tur att man kan ändra sig...

I måndags gjorde jag och arbetskamraterna i mitt turlag något som jag tyckte var hur kul som helst. Vi var i ishallen i Borås. Vi fick låna skridskor, klubba, hjälm, puck mm sen var det bara att kasta sig ut och virvla omkring på isen, så som jag sett dem göra på TV. Hur svårt var inte det då, och hur mycket svettades jag inte? Det var faktiskt hur roligt som helst och med klubban som stöd gick åkningen bättre än väntat. Att dessutom få slå på en puck och till och med lyfta upp pucken i nättaket var en höjdare av stora mått. Efter 80 m inuters "ishockey" i den lägre skolan var jag precis genomsvett, men med mungiporna ända uppe vid öronen. Tur att jag inte testade detta när jag var yngre, det hade vi aldrig haft råd med...

Nej det är bäst att jag håller mig till det jag klarar av både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Jag menar, vi bor ju i sverige så lagom är väl bäst. Kan ändå inte låta bli att drömma lite. Såg i Swedbanks skyltfönster att de gjorde reklam för att just jag skulle låna av deras pengar. Det stod "Vi tror på dig". Ett lån och därefter leva som triathlonproffs i ett par år. Jag kanske skulle testa, då har jag ju i alla fall någon som tror på mig...

Det som hände idag började egentligen igår. Frugan var på jobbet, som bussvärd, och jag gick hemma och skrotade. Kollade lite på vädret och såg att det skulle bli varmare idag, dock skulle det blåsa en del. I mitt huvud växte tanken på att ta ut mountainbiken och cykla långt, för mig riktigt långt. Gick och lade mig tidigt, vid 23, och vred fram klockan en timma. Sov sedan sött och vaknade vid halv 11, pigg och utvilad med en vilja av stål. Tittade ut genom fönstret och såg att flaggorna stod rakt ut och att även gatubelysningsstolparna rörde sig i vinden. Tanken for genom mitt huvud, en mikrosekund, att jag skulle nöja mig mett ett spinningpass, men icke sa Nicke. Samtidigt som jag åt min råggröt med skivad banan plockade jag fram kläder, två energikakor och blandade sportdryck i två cykelflaskor. Min fru kom upp och tittade yrvaket först på mig och därefter ut genom fönstret. Helt torrt konstareade hon för sig själv, med ett leende på läpparna, att jag inte var som jag skulle. Stärkt av dessa positiva fraser tog jag hissen ner till källaren och tog ut min röda skönhet och gjorde henne resklar.

När jag kommit ut ur garaget och cyklat ett par meter tog vinden tag i mig och flyttade mig i sidled, men vad var lite vind när jag hade hela eftermiddagen till mitt förfogande. Med stor entusiasm gav jag mig iväg och det var hur skönt som helst. Min cykeltur varade strax över fem timmar och under den tiden cyklade jag två timmar i sträck i en mycket hård motvind. Men det som inte syns är ju inte farligt så följdaktligen sket jag fullständigt i den brutalt hårda vinden och gladde mig i stället åt att benen, trotts den ringa farten, fick en rejäl genomkörare.

Vilken tur det blev, alltså cykeltur. Jag färdades genom ett böljande landskap, passerade vackra platser och sjöar och såg delar av mitt "närområde" som jag aldrig sett förut.  Stundtals titade solen fram och på ett ställe, utanför Månstad - som för övrigt skall ge namn åt en ny IKEA soffa, gick två Tranor omkring på en åker. Jag flyttade fram mina egna gränser idag. Tidigare hade jag aldrig gett mig ut ens på en kort runda i detta vädret, men nu gjorde jag det och jag är stolt över det. Jag hade möjligheten och jag tog den vilket känns fantastiskt bra.

För mig handlar livet om att dels göra det jag behöver för att få en stimulerande inkomskälla. Lika mycket handlar det om att testa mig själv på mitt eget sätt för att se vad jag klarar och därmed flytta mina fysiska och mentala gränser. Den positiva effekten av dagens cykeltur kommer jag att ha nytta av på många sätt, det vet jag. Jag vet också att det finns många som gör än mer storartade prestationer. Jag beundrar dem för det, men i min värld är även jag en vinnare.

Mina tidigare tankar speglar den jag är idag och dagens tankar formar mig imorgon. Ironman för sjunde gången nu till sommaren? Ja för tusan! Varför inte? Det är ju alltid kul att röra på sig...

Åter igen överraskade jag mig själv genom att vakna innan klockan ringde. Mina ljusblå skådade dagens ljus redan 08,05 vilket gjorde mig förvånad. Har jag blivit en morgon människa? Med största sannolikhet inte. Troligen berodde detta arla uppvaknande på att jag var spänd inför mitt första förmiddagspass på onyx, gällande spinning. Efter lite råggröt och en banan var jag ner på Onyx ombytt och klar klockan tio över nio. Genas gick jag till den smått upplysta träningssalen, fixade till en cykel och började trampa 20 minuter innan passet började. Vad gott det var att få väcka upp kroppen sakta men säkert samtidigt som jag lyssnade på bra musik, vars ljudvågor pumpades ut via högtalarna.

Tjo och tjim, sen var passet igång. En hurtig instruktör trampade på i ett ursinnigt tempo och varvade detta med långsammare tempo men mer belastning. Jag svettades floder och en mindre sjö bildades under min cykel. Ibland, när jag inte vet om jag är bland vänner, är det lite pinsamt när det redan efter ett par minuter börjar droppa från pannan. Tröjan blir blötare och blötare och svetten rinner utmed armarna och droppar ner på golvet. Efter ett tag insåg jag dock att alla runt omkring mig var fullt upptagna med sin egen fajt, gällande svett och tramp, varpå jag helt hämninglöst tränade vidare. Efter 60 minuter var passet slut och jag kände mig skönt trött i benen. En dusch på det och tio minuter på relalalaxa avdelningen sen var jag en mycket god människa på alla sätt och vis.

Åter i hemmet var det bara att byta om innan det var dags för mig och frugan att ansluta oss till en väntande bil på gården. Min dotter kom och hämtade oss och i baksätet satt min son. Dottern körde oss därefter till Ramnakyrkan där vi skulle bevittna dopet av syrrans minsta, Ida. Ett trevligt dop med musik av Tea och Fanny, som lirade fiol på ett kanonbra sätt. Bäst gillade jag låtarna från Irland. Ett stabilt inhopp av Max som på ett mycket proffsigt sätt hällde upp vatten i dopskålen. Tea, Fanny och Max är även de barn till min syster.

Efter dopet var det mat och tårta i en angränsande samlingssal. Det var god mat och trevligt umgänge, som vi lämnade efter ett par timmar med mätta magar. Tack familjen för att ni följde med, var välklädda och skötte er så som man skall. Det är sådant som glädjer en familjens överhuvud...

Paulina, min dotter, kör faktiskt mycket bra. Det är lugnt och sansat och jag kände mig trygg hela tiden. Hoppas hon fortsätter så, för det är lite nervöst när dottern rör sig ute bland alla dårar på våra vägar...

Jag kan inte springa ännu på grund av min värkande högervad. Tack vare denna värk har jag snedbelastat när jag gått vilket medfört att jag även fått ont i vänster hälsena. Detta är dock inget som gör mig direkt nedstämd även om jag längtar efter att få ge mig ut på ett långpass löpning. Att få ta sig fram löpandes genom naturens skiftningar tycker jag är oerhört givande och skönt. Gillar faktiskt mer och mer att vara ute i naturen och läste lite i det nya numret av Springtime om en löpgren som gjorde mig mycket nyfiken: Traillöpning. Kort och gott handlar det om löpning på stigar eller i obanad terräng. Dessa artiklar fick mig att tända till och bli sugen på att testa när jag åter kan ta mig fram löpandes. Det finns även ett antal olika lopp, som presenterades, både i Sverige och övriga världen. Detta medförde att jag satte mig ner och började bläddra bland internetsidor, och i min hjärna har jag påbörjat viss planering för att i framtiden kunna var med i något större lopp någonstans i världen.

Jag har även blivit deltagare i en nystartad multisport och triathlonförening här i Borås, nämligen Onyx. Det gym där jag börjat träna har även startat upp denna verksamhet och det känns jätte spännande. Kul att känna tillhörighet någonstans och inte alltid köra för mig själv.

Idag har jag tränat en stund. Det blev 30 minuter styrka och en timma spinning. Riktigt skönt faktiskt. Jag mår himla bra hela dagen när jag får träna lite, så nu har jag anmält mig till ett spinningpass i morgon förmiddag halv tio.

Klockan 12 är det dags för dop då min systers minsta skall tas upp i den kristna gemenskapen. Jag har fått till uppgift att dela ut någon form av programblad så att alla besökare sjunger på rätt ställe. Jag tror att allt kommer att gå strålande och att Ida skall få sitt namn på rätt sätt. Efteråt blir det fika och samkväm. Jag är duktig på att fika...

Min lilla dotter var hemma en sväng idag och gav sin stolta far en goer kram. Hon skulle hämta frugans bror Bashir, som varit här och fått sig lite mat, och därefter köra hem honom till Hässleholmen. De bägge plus frugan, pojken och jag själv kommer att vara familjens representanter i morgondagens dop. Hoppas det går bra...