Bestämde mig i går kväll att jag skulle ge mig ut på årets första cykeltur i dag. Så efter en liten frukost gick jag ner till källaren och monterade på mina nyinköpta pealer på min mountainbike. Det tog ett litet tag och arg blev jag då den högra pedalen inte lossade hur jag än tog i. Detta löste sig dock ganska enkelt när jag insåg att jag försökt skruva av pedalen åt fel håll, och istället skruvat åt den än hårdare. Med de nya pedalerna på plats såg cykeln ut som en riktig cykel, bara det ger en skön känsla när man skall ut och trampa.

Cyklade i väg med mina nya skor och handskar på mig. Hade även försett mig med ett par lager kläder på både över och underkropp. Precis när jag rullade ut från garaget började det falla ett finkorningt regn från den grå himlen, men vem bryr sig tänkte jag och cyklade iväg. Jag har aldrig cyklat så här tidigt på året innan och det kändes i benen att de inte fått göra denna rörelse på nästan fyra månader. Farten var låg men jag njöt av att ha kommit i väg och efter ett tag rullade det på riktigt bra. Efter att ha varit ute i en timma och 45 minuter rullade jag åter in i garaget. De nya artiraljerna hade fungerat utmärkt och jag frös inte någonting under turen, kanske beroende på att fartvinden inte var så våldsam.

Efter vis stretching och påfyllnad med vatten och en banan gav jag och frugan oss iväg till Restaurang Andreas för att äta. I dag serverades schnitzel och lax, kanon gott. Jag åt och åt till dess att magen var näst intill överfull. Efter detta tog vi en liten promenad och nu är jag åter i hemmets lugna vrå.

Under min cykeltur passerade jag ett rött hus med vita knutar. Detta hus hyrs av en grupp killar som ingår i den så kallade vi vill bli Bandidos och visa alla hur tuffa vi är. När jag cyklade förbi höll någon av dem på att greja lite med huset. Undrar om han är medveten om vad det är han vill bli medlem av, eller om han är fångad i en dröm av spänning och löften om evig kamratskap? Oavsett, så är det beklämmande att ha denna ohyra till gruppering så nära vår lilla stad. Om de får fäste och blir upptagna i Bandidos familjen kommer troligen många av de ungdomar, killar, som redan nu har vissa problem med skola/samhälle att söka sig dit för att finna lyckan. Hoppas att polisen och det övriga samhället hinner reagera och visa dessa individer att vi inte accepterar denna kriminella och maffialiknande grupp, som Bandidos ändå är, utan att de blir så störda när de rör sig så att deras uppsatta verksamhetsmål, narkotikaförsäljning - indrivning mm, blir omöjliga att nå.

Hörde också att många av de kriminella i staden skrattade åt den lokala presidenten, i vi som vill bli Bandidos gruppen, då han blivit av med sitt körkort och stod och väntade på bussen.

Om jag gillar kriminella grupperingar och dem som håller sig på fel sida om lagen? Nej, det gör jag inte. Att stå utanför lagen är det enklaste som finns så där finns inget modigt att hämta. Att däremot göra det som är rätt och vara mot andra som man vill att de skall vara mot en själ, det är svårt och modigt. Jag föraktar därför all kriminell verksamhet, men föraktar inte människan.

Vilken eftermiddag det blev. Först en god lunch på Sands och därefter hem och titta på film. Kollade in gudfadern 3 tillsammans med frugan. Vilken suverän rulle. Har nu sett alla tre filmerna på kort tid och tycker att de varit kanon bra. Här ser man verkligen att inom den kriminella världen kan man inte lite på någon, oavsett var i hierarkin man befinner sig. En snabb jämnförelse blir att Mehti, chefen för Bandidos i Göteborg, blivit häktad tillsammans med två underhuggare för grovt rån. Vad de gjort? Jo de åkte hem till en kille som inte platsade i supporterföreningen X-team, och därmed uteslöts i badstanding, knivskar honom och tog lite av hans personliga saker som betalning för att han varit oduglig. Vart tog kamratskapen vägen och snacket om att man alltid står vid sin broder sida? Passar man inte in, eller håller måttet, så åker man ut. Har man, innan man åker ut, hunnit misshandla eller hotat några, på order av chefen, har man till råga på allt elände fiender både bland sina tidigare bröder och deras kombatanter. Lyckat... Plötsligt blev livet lite mer hotfullt.

Efter filmen kände jag mig lite rastlös varpå jag knöt på mig löparskorna för andra gången i dag. Det blev en runda på 45 minuter som avslutades med lite stretching och styrkegymnastik innan handbollen började på TV. Summa sumarium, fridagen blev en god dag och i morgon har jag fridag nummer 2.

Har precis duschat efter ett skönt löppass. Gav mig iväg på en runda på I15 gamla övningsområde, där det finns mängder av vägar och stigar att springa på. Tröttheten sen i går var som bortblåst och det var hur skönt som helst att vara ute i Guds härliga natur. Fridagar är en bra uppfinning och än bättre är dom när jag kan göra det jag verkligen vill, fysträna. Efter 77 minuter var jag åter hemma och kände mig härligt trött när jag stretchade i trapphuset. Behöver varkligen dra ut musklerna lite efter ett löppass annars har jag stora svårigheter att ta mig ur TV soffan när kvällen övergår i natt.

I dag när jag loggade in hade jag för första gången fått en kommenar från en för mig okänd människa, tror jag. Vad spännande...

Nu skall jag och frugan ut och luncha. Trevligt och gott förhoppningsvis.

Var på en rättegång i dag, som vittne. Egentligen en totalt meningslös rättegång, men som tiderna har blivit finns det ju näst intill ingen som står för vad den gör längre. Alla nekar in i absurdum, hur dumt det än låter, och drar allt till sin spets. Var har den hederliga människan tagit vägen som sa "Jag erkänner, det var jag som gjorde fel". Nej utvecklingen går åt att alla nekar till allt, vilket infördes av den subkultur som våra 1% står för. Alltså våra outlaw grupperingar, som kopieras av varenda liten samling av för det mesta missanpassade ungdomar/vuxna och snetänkande vuxen MC grupperingar som tror att man känner frihet för att man tar på sig en skinnnväst med tryck på ryggen och ger sig ut.

I dag var jag i rätten för att en kille som kört EU-moped under påverkan av narkotiskt preparat nekade till att han körde mopeden. Denna kille vet att jag körde efter honom, körde upp jämnsides med honom samtidigt som han tittade på mig och att han sedan stannade mopeden. Under tiden som han ställde upp den på stället gick jag fram till honom och gjorde de kontroller jag skulle göra. Till saken hör att han saknade hjälm och att det var en varm och solig dag i maj. Både jag och han vet att han körde, det råder inga som helst tvivel om detta, ändå nekade han. Efter mitt korta vittnesmål, där killen inte hade några frågor till mig, gick jag därifrån. Tanken, när jag gick, var att jag åter mött någon som helt tappat förtroendet för sig själv, samhället och framtiden. Vad skall vi göra för att få upp alla dessa själar på banan igen? För är inte livet skönt att leva...

Angående MC kriminella anser jag att de är missanpassade människor med en dröm om att bli älskade. De söker kärleken i dessa kriminella grupperingar för att få känna kompisskap och få fasta regler och rutiner i sina sargade liv. Det de inte visste var att dessa gäng är som vilka företag som helst, det är vinstintressen som styr och de i toppen som tjänar alla pengarna. Som på alla andra ställen är det de på golvet som gör det smutsiga jobbet till en liten betalning. Om många av dem är missnöjda? Ja, men vad skall de göra med sina söndertatuerade och nerknarkade kroppar, med den ständiga rädslan att bli utkastade i "bad standing".

Många av dessa individer ser tuffa och skräckinjagande ut när de går med sina kompisar på stan, men hemma vågar de inte sova utan att lampan är tänd, Tv`n på och en kompis finns i deras närhet. Vart tog tryggheten av gänget vägen? Är det kriminella livet värt all rädsla? Jag tycker inte det verkar så. Våga bryta er loss, det är aldrig för sent...

Tanken var att jag skulle springa i dag, men det blir inget med det. Kroppen som kändes helt suverän i går känns i dag trött och sliten och så hostar det i halsen också. I detta läget får min hjärna problem. Eftersom jag programmerat den att jag skall träna är det det som den är inställd på. Samtidigt säger min förnuftiga sida, var nu den sitter, att det är bättre med en vilodag i dag så är kanske chansen stor att jag känner mig pigg på min fridag i morgon. Att känna sig pigg och träningssugen en dag som jag helt kan styra över själv ger ju en mängd fantastiska alternativ. Så i dag får förnuftet råda, även om hjärnan vill annat och kallar mig för lat och tjocksmock.

I övrigt har dagen förflutit i ett lagom tempo. Till lunch åt vi smörgåstårta eftersom en kille i turlaget gjorde en blunder i måndags. Regeln är då att man får stå ut med en och annan gliring, eller ganska många faktiskt, men att man kan köpa sig fri från detta genom att bjuda på fika. Denna kollega värderade sitt misstag och vi fick förtjänstfullt mottaga en mycket god smörgåstårta, som hans fru gjort.

Vad kollegan gjort? Om ni inte för det vidare så skall jag berätta. Det lilla misstag han gjorde var att han tankade bensin i en diesel bil. Som tur var kom han på det innan de han köra iväg. Kontentan av detta misstag var att bärgaren fick komma och hämta bilen, och jag fick åka till volvo och hämta dem. Väl på stationen igen fick de ta en ny bil, en bensinare. Sex timmar senare kom dieselbilen tillbaka och volvo hade åter tjänat en hacka på vår myndighet. Till den tankande kollegans försvar kan nämnas att vi har bilar som drivs med tre olika drivmedel, diesel, bensin och E85. Jag menar vi är ju bara poliser.

Karlskrona var en vacker stad med mycket vatten och en helt underbar bebyggelse. När vi gick genom staden såg vi en mängd fina gamla hus och det kändes nästan som att man flyttades till en annan tid. Jag älskar historia och tyckte detta var hur häftigt som helst. Frugan gladdes även åt alla affärer och fina caféer som fanns och som besöktes av oss. Med andra ord kändes staden hur härlig som helst att bo i, men att vara i Borås och tänka på och flytta är en sak när vi väl var på plats kom det andra tankar. Efter en helg där beslutade vi oss för att inte flytta dit. Att börja om helt på ny ort med avstånd till nära och kära känns inte helt ok. Det är väl främst jag som tycker att jag blivit lite gammal för att flytta just nu, så det blir inget med det. En skön helg var det i alla fall, och man vet ju aldrig vad som händer i framtiden så jag känner mig inte låst efter detta beslut.

I övrigt så har veckan bjudit på några dagpass, gällande arbetet, och fler skall det bli det är ju dagvecka denna vecka. Jag gillar inte dagpassen så där värst bra. Det är lite mindre att göra och så behöver jag gå upp tidigt på morgonen. Nu när jag äntligen kommit in i min vanliga rytm känns det lite jobbigt att gå upp före sex, klockan sex alltså.

I dag har jag för övrigt börjat träna igen efter en tids mag och snuvbesvär. Vad skönt det är att få ta ut sig fysiskt, jag gillar det. Det blev innebandy och styrketräning i dag. I morgon skall jag snöra på mig skorna och ta en löprunda. Förra veckan beställde jag även nya cykelskor, för vinterbruk, handskar och pedaler så nu hoppas jag på uppehåll torsdag eller fredag så jag kan ta ut cykeln och trampa ett par mil. Vill jag genomföra en Ironman till sommaren så behöver jag träna och i år känner jag mig seriös, wow.

Vaknade i dag och kände mig hur pigg som helst, men efter att ha varit uppe en stund kände jag att kroppen fortfarande inte är riktigt som den skall. Kroppen går på högvarv för att plocka bort min lilla infektion och det gör att jag trots att jag precis vaknat känner mig lite matt. Så det är bara att hålla sig lugn ett par dagar till. Jag kommer fortfarande ihåg vad min farfar alltid sa till mig "Har du en infektion får du hålla dig lugn i en vecka pojk, sen är den över". Även om jag inte ville hålla med honom, för jag ville ju träna, så visste jag jag någonstans i min hjärna att han hade rätt. Så med andra ord kommer måndag både att vara en början på en ny vecka, samt startdag för min träning. Gott...

Läste i Borås Tidning i dag, på sportsidorna, veckans inlägg från triathleten Jonas Colting. Han hade fått ett svarsbrev, från en man på 68 år, efter ett inlägg Jonas skrev för någon vecka sedan. Mannen föklarade att han varit en soffpotatis i många år men börjat vardagsmotionera. Denna motion bestod i att han varje dag gick en special runda i skogen på 60 minuter. Denna runda gick över stock och sten, upp och ner, fram och tillbaka. Samtidigt som han gick lyssnade han på en ljudbok. I slutet av sitt brev bjöd han in Jonas att följa med någon gång. Denna inbjudan hade Jonas svarat på och om detta skriver han i sin vecko krönika idag. Läs den, om du har möjlighet. Det är sådana guldkorn som i alla fall ger mig energi att fortsätta med mitt idrottande. Ha en trevlig helg och må väl både i kropp och själ.

I dag åker jag och frugan till Karlskrona. Vad vi skall göra där förblir en liten hemlighet, ett tag i alla fall...

I dag var det inget bra. Magen krånglar fortfarande och förkylningen har slagit till ordentligt så jag känner mig bara jätte trött hela tiden. I går arbetade jag kvällen och jäklar va trött jag var, kroppen var inte med mig alls. Jag kände mig inte som världens bästa åkpåse direkt, orkade knappt svara på tilltal utan satt enbart och tittade ut i det regnigniga och mörka som var utanför bilens rutor. Så vad göra? Jo, jag ringde jobbet i förmiddags och sa att ni får vara utan mig i dag och i morgon. Hon som svarade undrade skall du ta sjukledigt eller... Nej, vem har råd med att ta sjukledigt? Det var bara att ta av semestertimmarna som fylldes på efter nyår. Sagt och gjort, jag ligger hemma och känner mig liten på min semester. Kul...

Men i morgon då jäklar skall jag nästan vara fullt frisk, så det så.