I dag var det begravningsgudstjänst för min farfar. Köpte kläder häromdagen för att ha idag. Det blev svarta byxor, vit skjorta, svart/grå tröja samt en grå yllerock, kanon fina grejer. Så i dag på morgonen klippte jag mig, med trimmern, rakade mig och tog på mig mina nya kläder. När jag tittade mig i spegeln trodde jag knappt att det var mig själv jag såg. Jag hade lyckats klä mig så snyggt jag bara kunde inför min farfars begravning och det var det som var meningen. Jag vet att klädseln inte har någon betydelse, men i detta fallet var det en hedrande gest från min sida gentemot min farfar och det kändes jätte bra.

Begravningsgudstjänsten var fin med mycket solosång, fina psalmer och musikstycken med trumpet och orgel. Prästen som höll i akten skötte sig kanon bra och det kändes genomtänkt, avspänt, glatt och sorgligt. Jag kom på mig själv med att ena stunde fälla en tår och den andra sitta och le åt ett ljust minne som dök upp. Farfar låg i en ljus kista med en blomuppsättning av gula rosor på. Runt omkring kistan, på golvet, stod vackra blommor med hälsningar skrivna på fina band. Det enda som saknades var lukten från hans ständiga följeslagare, pipan.

När akten var över blev det lite skön oreda i kapellet. Människor som varit med hälsade på varandra, skrattade, fällde en tår och pratade huller om buller. Även detta kändes härligt då farfar var en man med glimten i ögat, lagom disträ/glömsk, nära till skratt och i vissa fall total avsaknad av ordningssinne. Han var dock aldrig plump utan kunde föra sig på ett oklanderligt sätt när det behövdes. Alla egenskaper balanserade han på ett alldeles utmärkt sätt då han i grunden hade stor respekt för varje individ. Därför blev oredan i kapellet så härlig då det var sans och balans i det hela.

När jag till slut var tvungen att lämna kapellet kändes det i hela kroppen som det definitivt sista farvälet. Vår gemensamma resa tog slut där och jag hoppas att han har det gott där han är till dess att vi ses igen...

Livet går dock vidare, vilket jag faktiskt är full medveten om. Redan när jag kom ut på den blåsiga, men soldränkta, gårdsplanen fick jag sätta mig till rätta i en varm bil för fortsatt färd till en minnesstund. Minnesstunden var mycket trevlig och jag satt länge och pratade med mina kusiner, som jag inte sett på många år. Vi kusiner hade många roliga minnen att prata om, främst om när vi var i fjällen och farfar var reseledare. Vi skrattade gott och det kändes under denna minnesstund att farfar satt sin prägel på många människor genom sitt intresse för dem han mött, ung som gammal. Jag har sagt det förut och säger det igen, "Vilken man".