Ja, där satt den! Idag vet i tusan vad som tog åt mig. Kan det vara alla näringsrika smooties eller beror det på den mineral och vitamindryck som jag tvingar i mig varje morgon. (Den smakar inte jordgubb, om man så säger) Eller var det på grund av den ljuva höstdagen med sitt värmande solsken, samtidigt som mina lyckliga stjärnor låg i rätt bana. Troligtvis är det en blandning av detta samt att jag har skickat ut rätt tankar i universum...

Jag lyckades nämligen genomföra två löppass under denna ljuvliga dag. Först var jag ute och sprang med hunden, Lady, i 35 minuter. Efter detta pass åt jag lunch, besökte min arbetsplats (vilket var mycket givande) samt tog en fika med min far. Det sistnämnda är värt ett eget litet kapitel.

Efter besöket på arbetsplatsen tog jag en sväng på stan. I min hjärna hade det vuxit fram att jag skulle ut på ytterligare ett löppass. Tänkte därför unna mig en stor kanelbulle och kaffe som uppladdning. Gick till café Orion och drog upp dörren. Vem stod där och höll i dörren på insidan om inte min far. Vi blev bägge förvånade och bestämde direkt att vi skulle ta en fika tillsammans och sitta ner ett par minuter. Sagt och gjort, efter ett par minuter i kön satt vi vid ett litet bord och njöt av kaffet och varandras sällskap. Det var riktigt trevligt...

Efter fikan gav jag mig iväg hemmåt och drog på mig mina löparskor och kläder, fyllde på flaskorna i vätskebältet, stoppade med en energikaka och gav mig iväg ut. Sprang på härliga skogsvägar, och under tiden som solen var uppe sken den på lövens färgprakt. Snacka om livskvalité. Jag sprang i ett lugnt och skönt tempo och var ute i en timma och 45 minuter. Fick dock göra ett litet stopp och huka mig ner bakom några buskar ca fyra kilometer hemmifrån. De sista hundra metrarna kände jag att något skavde mellan skinkorna. Gjorde en visitation på mig själv när jag kom hem och fann ett stort barr från en monstertall. När detta var avlägsnat var problemet löst och njutningen fulländad...